Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu en anka har siktats i Badhusparken

Det blev några år som jag jobbade på ÖP som reporter. Närmare bestämt 28. Under de åren tilldelades man förstås ett och annat specialämne som man förväntades ha extra koll på.

Annons

I mitt fall handlade oftast huvudämnet om kriminaljournalistik. Men alla nyheter går ju inte att placera i en förutbestämd fåra. 

Därför fordrar jobbet att man, bättre än andra, också behärskar några ämnen som ligger utanför den uttalade specialiteten.

Min sannolikt största journalistiska landvinning lade jag grunden för under en sjukskrivningsperiod. Under mina vandringar mot friskheten passerade jag varje dag Badhusparken och där simmade som sig bör mängder av fåglar omkring.

Men det var en som på ett iögonenfallande sätt stack ut från mängden. Den såg ut som en and men den var betydligt större och så var den vit.

Just färgen tror jag hade betydelse när berättelsen sedan växte mot scoopartade höjder. Den blev ju väldigt lätt att känna igen bara man knallade förbi Badhusparken.

Jag gick till grunden med den vita fågeln. Den visade sig vara en tamanka som rymt från Hallen och sedan simmat över Storsjöflaket och slutligen hamnat i Badhusparken hos sina släktingar gräsänderna.

Scoopet blev inte sämre av att ytterligare två förrymda ankor med tiden också dök upp. De blev en liten ankkoloni som till och med fick ungar. Om jag inte minns fel så var de som mest åtta till antalet.

Ankorna hade inga som helst problem med att klara vintrarna. Kommunen höll vattnet vid gångbron i rörelse med en propeller och därför frös det inte. Och folk slöt upp och matade fåglarna.

Den vita ankan hade vid det här laget uppnått ett slags lokal superstjärnestatus. Familjer hade den som mål för söndagsutflykter och små barn hittade på namn åt den.

Historien fick sin dramaturgiska vändpunkt när kommunen, av kostnadsskäl, ville sluta hålla vattnet öppet. För de andra fåglarna hade det inte så stor betydelse. De flög bara iväg till närmaste ställe där det fanns öppet vatten.

Men ankorna kan inte flyga. I grunden är de gräsänder som avlats till att bli stora och tunga, så deras vingar bär inte.

Om vattnet frös skulle de möta en grym och obarmhärtig död.

Naturligtvis skrev jag så initierat och detaljerat som jag kunde, allt eftersom ankdramat fortskred. Och ÖP:s läsare reste sig som en man och protesterade.

Ankorna blev till en sten i skon för politikerna – och själv tyckte jag att det var väldigt underhållande.

Nåväl. Åren gick och till slut fanns det bara en anka kvar. Gissa vem? Men kommunen bestämde sig för att nu, jäklaranamma, måste det bli ett slut på det här.

Själv befann jag mig på kurs i Stockholm när en uppjagad kollega ringde mig:

Kommunen hade anlitat en jägare som skulle skjuta den vita ankan en tidig gryning. Meningen var väl att den helt plötsligt liksom bara skull vara borta.

Men jägaren halvmissade och i stället blev ankan skadeskjuten.

Som det grämde mig att jag inte fick bevaka just den här delen av händelseutvecklingen.

Fast ankan räddades och fick tillbringa sina sista år på Frösö zoo.

Men nu har jag stora grejer att rapportera. Till min oförställda glädje upptäckte jag förra helgen att en sprillans ny anka har rymt till Badhusparken

Jag fångade den på bilden här ovan. Och snart hotar isen att lägga sig ...

Namnförslag, någon?