Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är då Nug en viktig konstnär 2014? Ja!

Annons

Helt klart är i varje fall att Ahlbergshallen aldrig, aldrig någonsin sett ut som den gör nu…

Vad som är konst och vad som inte är konst har diskuterats i årtusenden.

Alla kan ha sitt eget svar på frågan och vissa, som landets kulturminister, vet tydligen mer än oss andra.

På Ahlbergshallen var det i lördags vernissage för utställningen med konst av NUG, eller Magnus Gustafsson som han egentligen heter, som döpts till "Keep It Clean".

Han har en fin konstutbildning och en mastersexamen i konst och fyller faktiskt 42 år i år. Men NUG har också i årtionden varit känd som graffitimålare, eller klottrare som vissa föredrar att kalla det.

Som medlem i grupper som "Vandals In Motion" och "Master of arts" har NUG ett rykte som är långtifrån fläckfritt på något plan. Och fläckfri är det minsta man kan säga om Ahlbergshallen just nu.

Med fönstren på vid gavel och skapande långt in på nätterna har NUG på sitt eget sätt gjort det ärevördiga huset till sitt eget territorium. I entrésalen, som starkt doftar nymålat, har den svarta färgen från sprayflaskan dansat över tak, väggar och golv i mönster likt den ystraste dans.

Själv berättar inte NUG om sin konst men med honom är Ulf Kihlander, känd konstnär, curator och utformare av konstnärliga gestaltningar i miljöer, som försäkrar att varje steg är noggrant planerat och Ulf använder dessutom uttrycket koreograferat.

I den första salen kan man också se några av de videoverk som gett NUG hans rykte. Mest känd är examensarbetet från Konstfack "Territorial Pissing", som visar just bombningen, målandet i en tunnelbanevagn, andra verk visar målandet precis som en explosiv dans, snabbt in, snabbt målande och snabbt ut.

Många säger att de kan gilla graffiti, men bara när de målar och inte när de klottrar. I första salen har NUG utelämnat bokstäverna, taggandet, och kvar är något som består av streck, linjer, färgfläckar och mönster i svart på vitt.

Det är som att han vill säga – här befinner jag mig nu, ta det om ni vill ha det, eller skit i det.

En jäkla kraft i rörelsen, färgerna och i just denna miljö är det. Hade man sett det ute på stan, kanske på någon husvägg så hade intrycket blivit ett helt annat.

Men här, inplockat i stadens mest aktade galleri, med speciellt inlagt golv, skyddsplast, skyddstejp och färger upp över väggarna blir det något annat.

Konstens enda egentliga uppgift, som jag ser det, är att väcka känslor, känslor av vilket slag som helst. Detta platsspecifika verk väcker massor av känslor.

I den inre salen har målandet tuktats mer. Här släpps färgerna loss, färgerna håller sig mestadels i och runt uppspända dukar, men allt är skapat på plats i Ahlbergshallen i torsdags och i fredags.

Det är Pollock, det är aggressivt, det är abstrakt och även här finns en kraft, men av ett annat slag än i det mer utmanande svarta i rummet intill.

De här dukarna kan man köpa, de kan man få ta med sig hem och eftersom de är skapade av en av det här landets allra mest omtalade konstnärer under de senaste åren så är risken, eller chansen, att de kommer att stiga i värde uppenbar.

För konstvärlden älskar en provokatör, och provokatörerna blir bara mer älskade ju längre tid som gått från själva provocerandet.

Herregud, 2013 blev Anna Odell i det närmaste folkkär. Kanske 2014 blir året då NUG gör samma resa. För - att han vägrar uttala sig om sin konst och sitt skapande är det allra smartaste han kan göra.

Grattis Östersund till en riktigt stor konstupplevelse utöver det vanliga! Än luktar färgen i utställningslokalen. Men långt efter att färglukten försvunnit kommer det att talas om den här berörande utställningen.

Förra året kom boken "Fagert är landet" där Urbn Arts´ skapare och ägare Henrik Ljusberg i ett länsstyrelsefinansierat projekt visar upp exempel på graffiti från Jämtland.

Boken visar upp det som det var, inte bara det fina, inte bara det fula, inte bara det genomtänkta och inte bara det oplanerade.

Boken borde kompletteras med en bok eller tidning med texter också. När jag kom till Östersund i mitten av 1980-talet stod det "Shame" överallt. Precis överallt.

Och jag var på Källarn när "The Latin Kings" uppträdde där, för första gången i Jämtland, och ystra och uppkäftiga gick ner till Polishuset, som då låg på Köpmangatan, och skrev "TLK" på väggen i entrén till polishuset. En insats som gav dagsböter och som gjorde att Storsjöyran kände sig tvingade att bjuda på legal graffiti för att kunna låta de hemska Latin Kings spela i stan igen.

Med öppnandet av Urbn Arts häromåret tog även street art och graffiti ett stort steg in i det offentliga rummet i Östersund.

När kända graffitimålare anlitas för att måla på höbalar och för att dekorera olika byggnader så har något hänt. Något som kändes ligga ganska långt borta när hela innerstaden fylldes av signaturen "Shame" överallt.

Legal graffiti och illegal graffiti. Konst eller skadegörelse. Allt ligger ibland i betraktarens ögon. Ibland i de rättsvårdande myndigheternas ögon. Och ibland i galleristernas och konstklubbarnas ögon.

Graffiti, klotter eller viljan att offentligt uttrycka sig med färger har funnits i några årtusenden. Men graffitin som konstart har oavsett inställning varit de senaste årtiondenas största konstnärliga folkrörelse.

En del provocerar, en del roar och en del blir rent av älskade och dras in i konstvärldens finrum. Den som ser NUG kanske inte ser Keith Haring-potentialen i hans konst. Men hans verk finns redan som mattor och på fina konstväggar hos viktiga samlare.

Om NUG är provocerande eller inte 2014 beror nog mest på vem man frågar.

Om NUG är en viktig svensk konstnär 2014 är mycket lättare att svara på. För den frågan har bara ett enda och alldeles självklart svar: Ja!

Och att landets kulturminister säger att det han gör inte är konst har varit den allra bästa reklam han kunnat få, även om mediauppståndelsen då för snart fem år sedan nästan höll på att knäcka honom och fick honom att fly landet för en tid.

Det bästa i det som nu visas på Ahlbergshallen är själva kraften och rörelsen i de färger som anbringats på tak, väggar, golv och dukar.

Kraft och rörelse som förmår hålla liv i denna den eviga frågan om vad som är konst. Och kanske ännu mer frågan om vad som är bra konst.

All heder åt Östersunds Konstklubb för att de, detta sitt jubileumsår, de fyller 70 år, bjuder på detta. Titeln är "Keep It Clean", dubbeltydigt, eller snarare trippeltydigt, så det räcker…

Just i dag sätter sig Ellen Sundberg på flyget som ska ta henne till Texas och inspelningen av hennes andra album.

Hemma på Israel Nash Gripkas ranch, på rullband och med Israels band i kompet ska albumet göras. Efter inspelningen väntar Austin och en spelning på SXSW (South By Southwest) – världens största musikfestival.

Vilken häftig resa!

Jag hörde Ellen och hennes fina band i Bjurfors utanför Avesta i lördags. Det var nionde gången jag hörde henne live - men det var den klart bästa gången, mycket tack vara alla de nya låtarna. Det ska bli så kul att se vad som kommer ut av allt detta!