Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Är det verklighet eller tv-drama jag ser?


Hur ofta ser man inte en film eller tv-serie eller läser en bok och tänker: "Men jösses vad overkligt! Det där skulle ju aldrig hända på riktigt."

Annons

Till exempel så kan man ju tänka att handlingen i den hyllade amerikanska tv-serien "Homeland", om CIA och den bipolära underrättelseofficeren Carrie Mathison, ibland blir lite väl fantasifull. Skulle verkligen maken till den amerikanske ambassadören i Pakistan kunna tänkas spionera på sina egna och i förlängningen göra så att talibaner kan ta sig in på ambassaden via en hemlig tunnel och meja ned personalen?

Och sedan slår man på Rapport och ser ett nyhetsinslag om att talibaner ligger bakom skolmassakern i Peshawar, det värsta terrordådet i Pakistans historia där nästan 150 människor dog.

Plötsligt vet jag inte om det är verklighet eller tv-drama jag ser, för de pratar precis som i "Homeland" om regeringen och arméledningen i Islamabad, och de vapenbehängda talibanerna i inslaget har exakt sådana där platta, svampliknande afghanska Pakolhattar som talibanerna i "Homeland" bär.

Den största skillnaden mellan de fiktiva illdåden och de verkliga verkar vara att i verkligheten har 132 skolelever dödats. Barn.

Verkligheten överträffar som alltid dikten.

En av alla dem som fördömer terrorattacken är 17-åriga Nobelprisvinnaren Malala Yousafzai, som själv kommer från Pakistan och som själv drabbades av talibanvåldet när hon sköts i huvudet på en skolbuss i oktober 2012. Hon skulle dö eftersom hon offentligt krävde att även flickor ska ha rätt att utbilda sig.

Att alla barn ska få gå i skolan känns ju för oss så självklart att hade dådet mot Malala bara varit en del i en deckarintrig så hade man förmodligen höjt på ögonbrynen och tyckt att det där var väl ändå lite trött. Kunde inte författaren hitta på något bättre?

Men världen är full av så många fruktansvärda hemskheter att flera av dem förmodligen aldrig skulle platsa i en bok eftersom ingen skulle vilja läsa den.

Bara tanken på att 9-åriga flickor i Zambia tvingas gifta sig med män som närmar sig pensionsåldern får det att vända sig i magen på mig. För att flickorna ska klara av att ha samlag med männen förbereds de genom att man långt i förväg för in träpenisar så att slidan ska vidgas och "klara av" en vuxen man.

Det är så gräsligt hemskt, men hur mycket man än önskar att det bara vore en dålig tv-film på Kanal 5 en tisdagsnatt så är det så verkligheten ser ut 2014.

Men vi bor ju tack och lov i Sverige och här har vi det ju riktigt bra. Eller hur är det egentligen?

Sveriges tredje största parti, Sverigedemokraterna, drömmer sig ofta tillbaka till Bullerby-Sverige, folkhemmet, det där fina, gamla landet som ser så trevligt ut på svartvita journalfilmer och där alla verkade ha det så bra. Det är dit vi borde sträva!

Alla visste sin plats, landet översvämmades inte av olikfärgade utlänningar som bara kom hit och krävde och krävde och krävde, kvinnor höll sig hemma vid spisen och var lyckliga över att få ta hand om barn och make och ingen skulle drömma om att två homofiler skulle få gifta sig i Fädernas Svenska Kyrka.

En rejäl karl rökte pipa men fick inte cancer för det, och på restauranger och barer serverades ordentlig husmanskost gjord av ingredienser som inte var genmodifierade (men väl DDT-besprutade).

Gick man in i en affär blev man inte hörselskadad av otäck negermusik och i skolan sjöngs det psalmer. Man var stolt över att vara svensk och nationalsången kunde alla sjunga utantill om man så väckte dem mitt i natten, och alla svenskar tyckte precis likadant om allting och alla höll med!

Fast så var det ju inte. I det här fallet är det dikten som överträffar verkligheten, för den där dikten om Sverige som ett Nordens paradis har aldrig varit sann.

SD:s sätt att resonera om "hur det var förr" påminner lite om det som en av mina klasskompisar i 9:an sa när vi hade varit på bio och sett den totalt verklighetsfrånvända musikalen "Grease" med John Travolta och Olivia Newton-John i huvudrollerna: "Jag skulle vilja leva på 50-talet, det verkade så mysigt då!"

Ridå.

Julen står för dörren och det är inte utan att jag tycker att även det känns lite overkligt. Det var ju jul alldeles nyss? Och snön lyser med sin frånvaro, men säkert går det att ha mysigt ändå.

En synnerligen GOD JUL önskar jag er, alla läsare! Och bit inte för hårt i knäcken! Tandlagningar hittar ni inte på mellandagsrean.