Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Åsa och jag cyklade runt som dårar och letade folk"

Bollen är återigen i rullning i Sveriges äldsta årligen arrangerade ungdomscup. Med hela 156 flicklag slår Storsjöcupen rekord i antal deltagande flicklag. Så såg det inte ut förr.

Annons

Året var 1977, sommaren var i gång och kassettbanden med Magnus Uggla och Wizex gick varma. Med två dagar kvar till Storsjöcupens start hade Karin Fridell och Åsa Dalfrén, då 13 år gamla, inget lag att spela i. Till vardags spelade de i Opes pojklag; Åsa i Ope Arsenal och Karin i Ope Bayern–München. Ope hade inget flicklag just då och i cupen var det inte tillåtet med blandade lag. Tjejerna hade ett problem att lösa.

– Vi ville så gärna vara med och lira, och blev till sist lovade att om vi hann fixa ett lag så skulle vi få vara med. Så då gjorde vi det, berättar Åsa.

Tjejerna började knacka dörr i Odensala. Vilka flickor kunde de tänkas ta med i laget? Vilka var snabba? Vilka var starka?

– Åsa och jag cyklade runt som dårar och letade folk. Mest runt Storsjöskolan, det var ju meckat på den tiden, säger Karin.

Eva Pettersson, som då var 12 år och spelade i B-laget, blev uppraggad liksom hennes kusin från Brunflo. Många av flickorna var kompisar sedan tidigare, medan andra knappt var bekanta.

De lyckades få ihop 13 spelare och kunde därmed delta i Storsjöcupen. Det fanns en enda flickklass och i den endast en handfull med lag.

Med vita, långärmade t-tröjor och korta, blå shorts i poplin som man knappt kunde röra sig i intog tjejerna planen på Odensala sportfält. Eva, Karin och Åsa hade alla likadana fotbollsskor. Röda med vit sula av märket Adidas. De kostade nästan 150 spänn.

– Det vara bara vi som hade sådana dojjor, de andra hade vanliga gympaskor, berättar Åsa.

Med de röda fotbollsskorna gjorde hon lagets första mål i en match mot Ludvika. Åsa var center, dribblade aldrig, men sköt däremot stenhårt. Frisparkar och hörnor var det alltid hon som lade. Karin var mittfältare. Fick hon bollen förblev den hennes. Hon körde på, dribblade tills hon gjorde avslut.

– Karin var ett snäpp bättre än alla andra. Hon var bäst helt enkelt, säger Åsa.

Eva var libro. Lång, stenhård och säker, en trygghet att ha längst där bak. Hon pratade mycket också.

Ingen av dem kommer ihåg vem som vann matchen mot Ludvika. Ingen kommer ihåg hur det gick i cupen överhuvudtaget, men att Hackås flickor tog hem förstaplatsen minns de.

– Hackås hatade man för de var så grymma. Riktigt skickliga, säger Eva och får medhåll från de andra.

– De var ju samspelta redan i sandlådan, inflikar Karin och fortsätter:

– Och kommer ni ihåg den där Rosmarie?! När hon sköt stod vinden stilla.

De tre kvinnorna svävar ut, pratar gamla minnen som om det vore i går. Om Jansson och Boppa, om de snygga fotbollskillarna som hängde runt Storsjöskolan, om orädda målvakter och hängivna ledare.

Mycket har hänt sedan 1977. Storsjöcupen har vuxit till en stor fotbollsfest med lag från jordens alla hörn. Flicklagen fortsätter att öka och i dag behöver man knappast knacka dörr för att få ihop ett lag.