Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Astrid Lindgrens ljussidor, skuggsidor och snygga ben

90 år och snygga ben. Det är just vad Astrid Lindgren i Mårdsjön har. Jag vet, för jag har sett dem.

– Jo, när jag jobbade på hemmet fick jag ofta höra att mina ben var så fina. Och tittar du så ser du inte några åderbråck, de är släta. Det är bara knät som är lite ont. Det är väl utslitet. Men jag har gått så mycket på benen så det är väl inte konstigt.

Hon höjer benen så jag får betrakta dem, de är verkligen välbehållna. Vad har hon mer för ljusa sidor?

– Det är att jag kan stiga upp på morgonen och klara mig själv hemma. Jag kan laga lite mat och så har jag mina två flickor som hjälper mig och gör resten, de städar om jag har styggt men jag försöker dammsuga så gott jag kan.

Några skuggsidor tycker hon inte att hon har. Men hon säger att hon har levt ett långt liv och att mycket har hänt. Då tåras ögonen på henne.

– Tänk vad länge jag har levt.

Så knackar det på dörren.

– Vem kommer nu? undrar Astrid.

Så förvånad hon blir när barnbarnet Mattias, som bor i Dalarna, stiger in.

– Jäntorna berättar inte allt för mig, inte visste jag att du skulle komma, säger Astrid och kramar om honom.

– Nej, det är på Facebook det händer, säger Mattias.

– Vad är det? undrar Astrid.

– Det är som du och din kompis Helen, fast på nätet med en massa andra människor, förklarar Mattias.

– Jag ringer och ringer till dig men jag får bara en konstig signal, säger hon.

– Vilket nummer ringer du? För hemtelefonen har jag inte kvar.

– Det är så konstigt nu, ingen har telefon hemma. Var ska jag ringa då, undrar hon.

Mattias får skriva in mobilnumret i Astrids telefonbok.

– Visst har jag blivit mager? frågar Astrid mig.

– Känns det så? frågar jag.

– Kom här, säger Astrid och tar min arm. Hon drar i väg mig till hennes sovrum.

– Flickorna tycker inte att jag ska hålla på och väga mig hela tiden men nu måste vi se efter, säger hon.

Jag tar fram vågen och Astrid utbrister glatt:

– Jag har inte gått upp i vikt.