Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Återhållen Pinter som får pyspunka

Annons

Det börjar med en laddning som lovar gott.

Mannen kommer hem och frågar i alldaglig ton om hustrun ska träffa sin älskare i dag.

När hon bekräftar detta inser vi att relationen innehåller spänningar som snart är i rörelse.

Harold Pinter är en elak jävel, som gärna utmanar konventioner, stökar till det och får oss att tänka ett varv till. Inget rosenrött dravel eller onödigt glädjespridande här inte, tack och lov.

Per Burells make sipprar återhållen vrede när han svartsjukt tassar runt gröten och omständligt frågar ut Maria Selbing om den andre mannen - och får glättigt avmätta svar.

De båda aktörerna råkar dessutom vara äkta makar på riktigt.

Pinter laddar med grabbigheter och när maken nonchalant berättar att han regelbundet besöker en prostituerad ökar temperaturen en stund.

Men någonstans halvvägs falnar mitt intresse brant, när makarna - förvisso intrikat - börjar leka med sina roller och vi förväntas fundera på vad som är spel och verklighet.

Finns det alls någon älskare eller betraktar vi bara piruetter där två uttråkade makar leker förställning för att stå ut med en stelnad relation?

Kanske är det den extremt distanserade tonen på scen som får mig att gäspa ohejdat - eller så har tiden helt enkelt sprungit ifrån det som möjligen var uppseendeväckande för 50 år sedan.

Jag blir varken rörd eller vispad, tyvärr.

--------------------------------------------------------------

Recension: Älskaren

Pjäs av Harold Pinter (1962)

Regi Mårten Andersson

Med Maria Selbing och Per Burel

Betyg: 2/5