Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att barn inte har förstått vilka behov de borde ha nu för tiden

Det började med en liten darrning i magkänslan när jag mötte ett barn i en framåtvänd vagn.

Världen måste vara väldigt stor när man är så där liten, speciellt när man sitter långt ner och ensam möter all trafik, hus och människor. Sedan har det skakat till i magen varje gång jag ser en liten unge sticka ut näsan först över gatan.

Jag googlade på "framåtvänd vagn". I Storbritannien hade Suzanne Zeedyke på Dundee-universitetet gjort en studie och säger i en artikel i DN:

– Små barn är inte intresserade av utsikt. De är intresserade av kontakten med sina föräldrar.

Kontakt, det som man med ett annat ord kallar anknytning. Att ha en känslomässig och fysisk nära relation med en vuxen är väldigt viktigt för små barns utveckling. Den behövs för att få en bra självkänsla, bli bekräftad, få en trygg inre kärna, för att man ska lära sig hantera känslor, få ett bra samspel och relationer med andra människor, hantera olika faror och konflikter. Det är en överlevnadsinstinkt som utvecklats i tusentals år. Brister anknytningen av någon anledning kan man drabbas av psykisk ohälsa, oro, depression och ångest.

Föräldrar verkar vara viktiga. Jag slås av det om och om igen när jag lyssnar på sommarprogrammet i radio eller ser "Stjärnorna på slottet" på tv. När de som gjort det "viktigaste", nått framgång och berömmelse, får tid att prata om det som är mest angeläget för dem. Om och om igen är kärnan i deras berättelse relationen eller icke-relationen till föräldrarna.

Dygnet har 24 timmar. En 2-åring kanske sover elva timmar på natten, jobbar tio timmar på förskolan (åtta timmars arbetsdag plus lunch och restid för den vuxne), då återstår tre timmar av dygnet som behövs för att ta sig iväg på morgonen och sedan ta sig hem igen och äta middag. Tiden som då finns kvar ska ha kvalitet, då den vuxne, som barnet ska ha en livslång relation med, ska hinna lyssna och förstå sitt barn. Men rätt troligt är väl att både vuxna och barn är rätt trötta vid det laget.

En förskollärare är pedagogisk, professionell och helt fantastisk. Men nästa månad kanske hon, det är oftast en hon, bytt förskola, blivit sjuk eller tagit tjänstledigt. Det är inte till förskoleläraren barnet ska göra den känslomässiga anknytningen. Dessutom har hon väldigt många barn att ta hand om under många timmar.

Upp till 3 år sägs det att anknytningen till en vuxen som barnet har en nära, känslomässig och varaktig relation med, är extra viktig.

Det var på 1980-talet vi byggde upp förskolorna. Nu är 83 procent av alla barn mellan 1 och 5 år inskrivna. Socialdemokraterna föreslår att förskolan ska bli allmän från 2 års ålder och gärna avgiftsfri. Forskning visar att den är bra för barns språkutveckling, tillexempel.

Jag googlar vidare. Det heter så när man går på upptäcktsfärd på nätet. Christian Sörlie Ekström är fyrbarnspappa och har skrivit en bok, "Hur mår våra barn egentligen?" Han gör mig uppmärksam på att det hände något med ungdomars psykiska hälsa under 1990-talet. Helt plötsligt ökar antalet unga kraftigt som uppger att de inte mår bra och uttrycker det på olika sätt. I kurvor kan man mäta självskadebeteende, självmordsförsök, behov av psykisk vård, ångest eller alkoholproblem. De som är den första generationen som vuxit på dagis.

Det är Socialstyrelsen som ger bilden av den psykiska ohälsan i Folkhälsorapporter 2009 och 2012. Se tabeller på nästa sida. I januari kom en rapport som visade att det är en kraftig ökning av sömnmedel till barn. Det har ökat med 170 procent på sex år. Även användningen av lugnande, adhd-preparat och antidepressiva medel har ökat enligt Socialstyrelsen.

Min lilla darrning i magen blev en rysning i ryggen i stället och jag frågade mig, vad håller vi på med när vi lämnar bort våra barn så tidigt, så långa dagar? Jag kunde inte svara på det själv utan har frågat några som jobbat med barn i stället.

Birgitta Landström har träffat och hjälpt många vuxna som har haft svårt med samspelet med sina barn. Per Hedman är barnhälsoöverläkare här i Jämtland. Ulla-Britt Blomqvist är förskolechef. De säger rätt samstämmigt och spontant att vi nog inte har byggt upp ett samhälle utifrån barnens bästa, trots FN:s barnkonvention och allt. Föga överraskande säger de också att ekonomin styr och att samhällsstrukturen är stressig.

Mitt i allt prat om barn tar jag den nyservade bilen och åker till bilbesiktningen, trygg och lugn. Tar en kopp kaffe och hör besiktningskillen ropa.

– Du, kom hit, du ska få en läxa av mig. Slå upp säkringar i instruktionsboken och leta fram bromsljusen.

Jag gör som han säger, men hittar pinsamt nog alla säkringar, utom just den.

– Jag hittar den inte, säger jag. Gör du?

Besiktningskillen tittar och läser men hittar den inte heller.

Ingen av de tre bromsljusen fungerade.

– Att alla lampor har gått sönder är osannolikt, säger han, och hans kollega nickar.

– Det blir till att felsöka och göra en ombesiktning.

Vi kanske, för barnens skull, måste göra det med vårt samhälle också. En ombesiktning. Kontrollera instruktionsboken över små barns behov. Se till så att säkringarna och bromsarna finns och fungerar.

– Det kan bli dyrt om det smäller, sa besiktningskillen.

– Kanske det, sa jag.