Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att bli bjuden på lunch är inte alltid gratis

Annons

tio år sedan, bestämde jag och min morbror oss för att äta lunch tillsammans. Han berättade om en högt uppsatt chef i Sverige som alltid bokade in sina arbetsintervjuer mitt på dagen. På det viset fick han möjlighet att äta lunch med de påtänkta kandidaterna som så gärna skulle vilja jobba för honom, det var ett led i chefens bedömningsprocess. Det handlade inte om någon djupare analys, inte om bordsskick eller sättet de höll sina vinglas på. Tanken var mycket enklare än så. De handlade om förmågan att ta välgrundade beslut. Och om man visade tendenser på att förhasta sina beslutstaganden så behövde man inte bry sig om att stanna kvar till kaffet. De kandidater som gjorde misstaget att krydda sin mat innan de tagit första tuggan fick aldrig något jobb. Chefen tyckte att det visade på en bristande karaktär.

som jag verkligen förstod att man säger saker även när man håller käften. Man kan inte gå över ett övergångsställe utan att skicka signaler. Vem man är, var man ska och vad man har lämnat bakom sig. Människor runtomkring tror sig veta vem du är, baserat på sättet du går, sättet du står och sättet du kliar dig i skallen på.

När jag var 14 år hade jag väldigt få fördomar, än mindre någon måttstock att använda för att lyckas skapa några. Jag brydde mig inte om vad mina kompisar gjorde efter skolan, om de ägnade sina håltimmar i rökrutan eller i biblioteket. Så länge det var trevliga och vi kom överrens så var det inga problem.

jag försökt att hålla fast vid samma inställning, med blandat resultat. Jag vet att det låter obeskrivligt pretentiöst, men i de flesta fall är behållningen av en person betydligt större än det som möter ögat vid en första blick. Och ibland måste man bedöma personer av olika anledningar, inte för att man vill bestämma sig för att ogilla någon, utan av den enkla anledningen att folk är olika.

På mitt jobb måste man klara av båda sidorna. Du måste kunna locka det bästa ur människorna du möter och samtidigt avgöra huruvida de du anlitar för olika uppdrag är kompetenta nog för sin uppgift. En frilansare kan nämligen vara godhjärtad och sympatisk utan att för den sakens skull kunna hålla en deadline.

Efter ett tag utvecklar man egna sätt att försöka se rakt igenom människor, eller åtminstone inbilla sig att man kan det. Man skulle kunna lägga ner den tid som krävs för att lära känna dem, men ibland måste det gå snabbare än så. Jag bryr mig inte om hur någon äter sin husmanskost, jag har inte blivit så raffinerad i min personbedömning. Men ett mesigt handslag får mig oftast att ge upp hoppet.

personer som man lär känna bara för att upptäcka att de inte hade några dolda behållningar. Vissa saker är precis lika tråkiga som de verkar, men det får man bara tugga i sig utan att varken ta i hand eller bli bjuden på lunch.

Mer läsning

Annons