Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att bli katt eller köra buss – det är frågan

"Någon klok människa har hävdat att det som skiljer oss från djuren, är skrattet och kulturen. Det är säkert sant. Samtidigt fyller vi vår kultur med djur, inte minst språkligt."

Annons

Hästkrafter, rävar bakom öronen och kråkor i näsan tillhör liksom vardagen.

Dessutom dominerar djuren i TV och på Internet, och vi verkar aldrig få nog av dem.

Att bilden på den gulliga kattungen drar fler likes än våra mödosamt hopknåpade försök-till-livsvisdom–statusuppdateringar på Facebook är väl egentligen helt naturligt – för få varelser går det ju att bli så avgjort avundsjuk på som katter.

Till att börja med har de inga stora, tunga deadlines som rycker allt närmare.

De har ytterst smidiga ryggrader och får aldrig ont i ryggen av sitt skrivbordsarbete.

Vill de bli sedda, lägger de sig ogenerat på tidningen eller tangentbordet och är de hungriga slår de med tassen på kylskåpet tills de blir serverade, och behöver aldrig tänka på bordsskicket eller figuren.

Och vill de bli smekta... Skamlöst lägger de sig helt enkelt på ens fötter.

Katter jobbar ju inte med dolda avsikter och dunkla budskap.

Dessutom kan de glo på passerande bussar en hel dag, utan att någon ifrågasätter det.

Det sistnämnda är jag just nu särskilt avundsjuk på.

Så fort jag börjar bli stressad över att texterna jag skriver inte blir så tydliga som jag tänkt eller manushögen inte växer i tillräcklig takt, fantiserar jag om att omskola mig till busschaufför.

Det är ett högst hedervärt yrke, som förflyttar människor och bidrar till godare klimatsamvete. Ansvarsfullt så klart, och säkert svårt också många dagar, när gatorna är hala och passagerarna griniga eller outbildade i hur man betalar för biljetten, men ändå... alldeles, alldeles underbart. Tänker jag mig. I svaga stunder.

Lite som en bal på slottet, faktiskt.

För där finns fastlagda rutter och hållplatser och tidtabeller.

Ingen ber busschauffören själv hitta på vart hen ska köra idag.

Och busschauffören, inbillar jag mig i alla fall, prokrastinerar inte.

Hen har aldrig så svårt att komma igång med dagens arbete att hen tittar på tusen Youtubeklipp först, innan hen startar bussen.

Men det gör jag, somliga dagar.

Jaså, tänker ni, i avsikt att snart ställa diagnos – på klipp med katter som drattar på ändan eller brottas med broccoli då?

Jodåvars.

Men ganska ofta på vad som helst med Stephen Fry också, skådespelare, komikern och programledaren som trots stora svårigheter i livet blivit en av Storbritanniens mest älskade TV-profiler.

I ett klipp jag såg häromdagen pratade han just om vad han trodde vår fascination inför djur bestod av.

Det som skiljer oss från djuren är att de aldrig överväger eller längtar efter att bli något annat. En lama har fullt upp med att vara en lama sa han, och hävdade att vi egentligen önskade oss enklare liv.

Just det. Så klokt. Igen.

En riktig katt, hur stressad och trött på sig själv hen än skulle vara, skulle aldrig dagdrömma om att bli busschaufför eller författare.

Och jag skulle nog inte göra mig som katt, trots allt.

Dags alltså, att återvända till skrivbordet, för att få ur mig några kapitel till.

Eller möjligen för att googla på D-körkort.

Längtan efter det andra, bortom min egen vardag, är ju vad som gör mig till människa.