Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Äventyret är över för Goce

Det är någonting med satelliter som inte känns tryggt. De lever liksom sina egna liv, går inte att styra som man vill.

Annons

Och det vill man ju. Man vill som människa ha kontroll, och så sitter man där med en satellit som far omkring som en övertrött unge i rymden och som man inte kan få pli på.

Goce heter ett av dessa himlafenomen, som just nu håller på att avveckla sig själv, i ren trötthet över att ha fått vara upp ända sedan 2009 och som också med tiden känner sig rätt blasé på det stora rymdäventyret. Nej, gäspar Goce, inte ett stjärnfall till, och usch för solstormar och svarta hål.

Lite ensamt är det allt också. Rymden är rätt överskattad faktiskt. Tänker Goce och slänger iväg en liten bit av sig själv igen, ner till jorden, mest för att ha något att göra, innan den stora tröttheten ska göra sig gällande på riktigt. Bränslet är snart slut och det är lika bra det. Jag vill ner igen, känna jorden under mig, tänker han. Att åka runt så här i 25 000 kilometer i timmen, har gjort mig ständigt yr och ostyrbar.

Det är som att vara på en nöjespark, funderar han vidare, det här med att snurra runt i rymden och bli yr och skratta högt och gällt. Som att åka "Fritt fall" tusen gånger efter varandra, och på det några hundra varv med Eclipse och därefter åtskilliga galna turer med Insane, och så om igen. Första gångerna är det roligt, men sen blir det bara tråkigt, pirret i magen uteblir. Det största äventyret är nog på jorden, tror Goce och känner jordens obevekliga dragningskraft.

Nu dunsar han i havet. Det är mörkt och omslutande. Det är satellitens nya hem. Äventyret är över.