Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bältros! Är inte det en medeltidssjukdom som utrotats för länge sedan?

Det är måndag morgon och en 50-årig krönikör i Östersund står framför badrumsspegeln och sminkar sig.

Annons

Under dagen ska hon fotograferas vid två olika tillfällen, så det känns angeläget att se så pigg och alert ut som möjligt.

Men vänta, vad är det här för rött som börjar anas på vänster sida om näsan? Är det finnar på gång? Som 50-årig kvinna tycker man att man borde ha gjort ifrån sig finnar för gott, men så här på ålderns höst får hormonerna ibland för sig att överraska med något litet experiment: Kolla här då, vad vi kan! Tjoho! Vi tror att vi är 14 år igen!

Ja, ja. Tur att det finns concealer att dutta på det röda.

Under tisdagen och onsdagen börjar det röda att bli allt bulligare, och dyker nu även upp under vänster näsborre. I just det här kvinnoansiktet har bulliga aknecystor av sorten "Monumental Vesuvius" nästan aldrig förekommit, så det känns lite märkligt att de skulle slå till just nu, men vad vet man?

Till skillnad från vanliga finnar pirrar det väldigt obehagligt i utslagen. Det känns precis som om små, små troll kör mikroskopiska toalettborstar djupt ned i porerna och virvlar runt. Tänk er troll som snurrar runt skaften på toaborstarna som om de försökte göra upp eld med dem. Det riktigt gnistrar om pirret, faktiskt ömmar det också.

När torsdagen infaller inser krönikören att det här trötta, hängiga och subfebrila tillståndet som präglat veckan, det har nog inget med finnar att göra. Utslagen pirrar som tusan, och nu börjar hornhinnorna bli irriterade också. Kontaktlinser är inte att tänka på, och nya utslag letar sig upp mot vänster öga.

Krönikören drar sig minnes en väninna vars ansikte svällde upp till ungefär dubbla storleken vid ett streptokockangrepp, och slår därför en signal till Sjukvårdsrådgivningen, eftersom blotta tanken på det hopplösa företaget att försöka få kontakt med primärvården i Östersunds kommun sänker allmäntillståndet ytterligare några snäpp. Stafettläkarstopp, någon?

Efter att ha berättat om utslagen och pirret (men inte nämnt trollen) får krönikören en smärre chock. Just pirret och det faktum att utslagen bara är på ena sidan av ansiktet gör att telefonsjuksköterskan misstänker bältros. Hon råder å det bestämdaste att genast, ögonaböj, ta kontakt med hälsocentralen, för om antiviral medicin ska sättas in bör det ske inom 72 timmar och gränsen är snart nådd.

Bältros! Krönikören tror knappt sina öron. Är inte det en medeltidssjukdom som utrotats för länge sedan och nu enbart existerar i säkerhetsklassade laboratorier tillsammans med smittkoppor? "Det var i bältrosens och vårdkasarnas tid, när hög gick före låg och Gud sattes allra främst, som väna jungfru Margareta förvisades till klostret, efter att ha ertappats med gunstig junker Teobald på höskullen."

Men jo, bältros kan fortfarande alla få som har haft vattkoppor. I krönikörens fall är det är samma lilla lömska herpesvirus som sist var aktivt för 47 år sedan som nu har harklat upp sig. Vattkoppor kan man bara få en gång, så vid en återträff är det bältros som står på dagordningen. Häpp!

Sedan inträffar miraklet. Krönikören ringer sin hälsocentral – och får en tid hos läkare inom en timme! Och då har hon ändå inte skrikit, gråtit eller bett på sina bara knän! På hälsocentralen, vars namn krönikören inte vill yppa eftersom hon befarar risk för massflykt från andra hälsocentraler till hennes om det blir känt, säger läkaren att jo, det där ser ut som bältros, inte streptokocker. Den antivirala medicinen ska tas fem (5) gånger per dag i sju dagar, börja redan i dag! Hon tillägger att man måste vara observant så att inte utslagen går över ögat och sätter sig på synnerven.

Synnerven! Krönikören vacklar till, tyngd av stundens allvar, och förundrar sig över vilken fason det blev på den här dagen.

Drygt två veckor och 35 tabletter senare kan krönikören konstatera att just hennes bältros nog blev tämligen mild.

Visserligen fick hon några dagar hålla uppe glasögonen med fingrarna för att de inte skulle tynga på näsan och utslagen, men de där djävulusiska smärtorna som verkar vara vanligt förekommande uteblev.

Störst smäll fick nog fåfängan ta, och riktigt när de sista resterna av utslagen försvinner tycks stå skrivet i stjärnorna.

Då är det ju en himla tur att det finns concealer att dutta på det röda!