Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barmark

Utdrag ur ett pågående arbete av Malin Nord

Annons

Som jag minns det låg alltid samma dimma över vår trakt. Jag såg ingen början på den, inget slut. Den vällde upp ur myren och fick gårdarna i byn att sväva omkring i tystnaden. Jag brukade låtsas att de var båtar på ett hav utan stränder och att de en dag skulle hitta till vår gård. Och jag och mamma skulle ta hand om de främmande familjerna, ge dem mat och varma sängar, och barnen skulle inte vara härifrån som barnen i byn, utan annorlunda, som jag, de skulle komma utifrån och vi skulle likna varandra som fåglar.

Jag såg aldrig något annat ljus än det som strömmade ur dimman, så intensivt vissa dagar att jag var tvungen att kisa. Diset upphörde inte att fängsla mig, det genomträngde min kropp fullständigt. Jag kunde inte förstå. Hur kunde det stråla så ur ingenting? Varifrån kom ljuset om inte från solen? Fåglarna kastade sig genom luften, gläfste och försvann bort över trädtopparna för att hungrigt dyka skrikande ner över myren. Man kunde tro att det låg en soptipp med färska sopor där ute i ingenting, berg av vit dallrande fläsksvål, ruttna potatisskal och stinkande fiskrens, så angelägna var fåglarna.

Ljuset var overkligt, förrädiskt, som om det när som helst kunde dra sig tillbaka. Jag såg hur det pumpade ut ur dimman och suddade ut alla färger som ändå mot kvällen skulle försvinna. Allt skulle förr eller senare försvinna. Det var vad jag visste. Ingenting fanns på riktigt.

Nu är jag tillbaka i vårt hus som ligger längst bort i byn, där vägen upphör och en oändlig skog med myrmarker börjar. Tjärlukten från byn hänger fortfarande tung över gården. Jag är här eftersom mamma är sjuk.

Flera gånger om dagen har jag aktat benen när jag tömt hennes potta i utomhuskomposten. Jag har redan lärt mig hur jag ska undvika de illaluktande stänken, men den ljumna fräna ångan går inte att undfly. Den är för omfattande.

Kloak, förruttnelse.

Det sjuka köttets motstånd.

Jag visste inte hur illa det var. Att sjukdomen arbetar sig fram i henne med en rasande hastighet. Den äter sig igenom hennes inre. Gräver djupare för var dag som går, river med sig kött och förstör.

Ibland sväller tungan upp till en orörlig klump, en främmande kroppsdel, grotesk i sin potatisliknande form och så tjock att den vissa stunder hotar att kväva henne. Blodbristen har gjort att en smalare vitgrå och klibbig midja uppstått på mitten. I vecket samlas matrester, dött vatten och torkat brunt blod som hon hostar upp, och då har hon svårt för att prata. Det aggressiva främmande tillståndet förflyttar sig med blod och nerver, dött vatten, genom vävnader, hud och syre, den susar fram längs vägar som leder till de sista orörda platserna i hennes kropp.

Jag brukar betrakta mamma från dörröppningen. Antingen sover hon eller är medvetslös, det går i skov, oftast är det möjligt att se skillnaden endast om jag går tillräckligt nära. Hon har nästan slutat att ge ifrån sig begripliga ljud, något levande. Bara detta slutna, slocknade tillstånd som väller ut i rummet.

Barmarkens köld är långsam, dov och molande. Jag fryser. Överallt stumma marker där inget liv kan fästa. Lukt av ett döende landskap, ruttet kött, svavel, blöta, förmultnade löv och likstel kall jord. Trög, grumlig lera och koagulerat lervatten samlas i stora stinna klumpar. När trycket blir för stort rycks de loss från sitt grepp och flyter iväg i det frusna ljuset.

Jag minns en morgon. Dimman var så tät att älven inte syntes när ett tonårsbarn föll överbord nedanför oss. Senare fick jag veta att hon bodde längre upp i länet mot norska gränsen, och hade färdats i flera dagar i en eka. Ingen visste vart hon var på väg. Hennes föräldrar sade till tidningarna att hon aldrig skulle ta båten frivilligt. De sade att något måste ha intagit henne. En minnesförlust eller rädslan som när som helst kunde ta kontroll över hennes medvetande. Hon var rädd för vatten. Det var vad de sade. Det var därför de inte kunde begripa. Hon var till och med rädd för regn. Polisen trodde att hon sträckt sig efter något i båten och tappat balansen, och sedan färdats snabbt med de starka strömmarna hela vägen till kraftverket ett par kilometer längre ner. Eftersom vattennivån var hög var luckorna öppna, hon hade sugits ner och pressats in genom öppningen för att sedan falla rakt ner i dammbassängens betongbotten. Där var vattnet bara någon meter djupt, och förmodligen drunknade hon inte utan dog av det våldsamma fallet. De skrev i tidningarna att krosskadorna på hennes kropp gjorde polisen övertygad om att det var så det hade gått till. Jag vet inte varför, jag kände henne inte, men varje gång jag såg måsen som brukade stiga och sjunka utanför vårt fönster tänkte jag på henne. Gälla skrik pulserade genom luften.

Jag var tio år när mamma blev gravid igen. Jag visste inte hur det hade gått till. Jag, fosterbarnet, var beviset på att hon inte kunde få egna biologiska barn, men nu berättade hon att de gånger som hon rest bort utan att säga vart hade besökt universitetssjukhuset i Umeå.

Efter att hon kom hem den sista gången började hennes händer genast att vandra över magen. Jag följde de bleka, lätt svullna fingrarna med blicken. När jag sträckte mig efter dem förklarade hon att deras uppgift nu var att smeka huden så att barnet som hon visste fanns där inne inte skulle överge oss. Jag vet inte hur jag kan veta, sade hon, men det är en pojke, det behövs så lite för att han ska ge sig av.

Första gången som min bror gav sig tillkänna ropade mamma rakt ut. Ett livstecken! Rörelsen, sade hon sedan, kändes som korta intensiva pulsslag eller elektriska stötar, likt ett elstängsel med mycket svag ström som hindrade korna från att springa fritt. Hon förklarade också att det fanns ett stup inuti henne nu, ett fritt och mycket hastigt fall. Senare hände det att jag fick lägga mitt ansikte mot hennes mage, och då kände jag till min förvåning att min bror sträckte sig efter mig.

Jag var inte beredd när mamma en kväll stod vid köksbordet med våra tallrikar. Jag vände mig dit när hon kved till, och då såg jag hur tallrikarna gled ur hennes händer och krossades mot golvet. Framåtböjd höll hon armarna hårt om sig, som om hon försökte trycka något tillbaka in i kroppen som var större än henne själv. Efteråt sade hon att hon överreagerat, men jag såg att smärtan var onaturlig, vansinnig. Det var som om min bror sparkade för sitt liv där inne, av rädsla eller i försvar. Hon skrek till varje gång han vidrörde de platser inuti henne som endast han kände till. Min bror växte, det såg vi, mammas kropp svällde och magen blev större, hon var trött hela tiden, sov flera timmar varje eftermiddag, och trots att en oavbruten hunger rev i henne kunde hon endast äta små portioner i taget. Allt var som det skulle förutom denna obegripliga smärta. Mamma sade: Så länge din bror rör sig vet jag att han lever. Hon förklarade att smärtan var ett gott tecken, ett tecken från naturen, hon ville inte veta något annat.

En dag segnade hon ihop ute på gården. Jag rusade dit och sjönk ner på marken bredvid hennes huvud. Hon var alldeles lealös, som en död. Jag drog upp hennes huvud i famnen. När hon efter en stund slog upp ögonen igen var blicken först förvirrad. Hon var rädd. Hon kände inte igen mig. Hon trodde att jag ville henne illa och att hon var tvungen att skydda sig. Hon såg på mig som man ser på en främling. Spände sig i försvar, ansiktet förberedde sig för flykt. Hon slog bort mina händer och började hasa bort ifrån mig. Jag undrade vem hon såg. Jag visste inte vad jag borde göra. Mamma, sade jag, och i samma stund tycktes minnesförlusten släppa taget. Hon sjönk ihop igen. Efter en stund vände hon upp blicken och jag såg att hon var tillbaka. Hon klappade mig på armen som om hon ville lugna mig, men rörelsen var disträ, det fanns inget i den som var till mig.

För länge sedan var myren en sjö. Vattnet var vitt och spegelblankt, likgiltigt. Täta tjocka moln gled omkring på vattenytan, det var omöjligt att se från den ena sidan till den andra. Ibland speglade sjön molnens rörelser när de kastade vattenkristaller, ljus och skuggor mot vattnet likt ljussplitter som exploderar i dimma. Ett ensamt, utplånat ljus över hela området, ihärdigt, meningslöst.

Det var där som älgkorna tidigt varje försommar valde att överge sina kalvar. Kraften hos en mor som vet att tiden kommit då ungen måste klara sig själv. Bara några dagar innan älgkon skulle föda en ny avkomma simmade hon rakt ut från stranden i gryningen med fjolårskalven efter sig, och när hon nådde sjöns mitt ändrade hon kurs så snabbt att den inte hann förstå vad som hände. Den råmade ängsligt efter modern som redan tagit sig upp på stranden på andra sidan, trampade vatten, grät och ylade och kastade med huvudet efter modern som redan var långt inne bland granar och tallar och den ljusrosa värkande gryningen. Gråten fångades upp av vinden som förde den med sig, bort över trädens toppar, bort över ängar och dalar.

Moderns päls dröp när hon fortsatte framåt på stigen som ledde bort från fjolårsbarnet. Hennes buk var stor och stinn. Sjön rann mellan bakbenen på henne, minnen av fostervatten, hinnor och blod försvann ner i mossan.

De övergivna kalvarna strök sedan villrådigt runt i trakten. Vissa stannade kvar i närheten av den grop där modern fött sin nya kalv. På avstånd såg de den nya avkomman vinglande ta sig upp på benen och med mulen söka sin mors bröst. Andra blev stående i dikena och stirrade tomt framför sig utan att veta vart de skulle ta vägen. De visste inte vad en väg var. Att bilar kunde betyda fara. De återvände om och om igen för att uppvakta modern. Men varje gång bet hon i luften åt deras håll, och om inte det hjälpte sparkade hon våldsamt med frambenen.

Hon som alltid brukade komma tillbaka var nu borta för alltid. De såg henne men såg en annan. En främling.

Vissa kalvar accepterade till slut sitt öde och letade sig till andra trakter. De gick utan att stanna, färdades obegripliga avstånd på bara några dygn. Andra strök vilset omkring, årstid för årstid, vägrade lämna sin mors landskap.

Jag förstod att jag inte visste någonting om mammas sjukdom den gången som hon, efter flera veckors glidande mellan medvetslöshet och slummer, lyckades ta sig upp ur sängen och lämna huset. Jag hittade henne på baksidan. Hon låg orörlig på marken, nästan ända borta vid tomtgränsen. Himlen var låg och vit, tjock, och det stod som ett främmande skimmer omkring henne där hon låg med ansiktet ner i marken. Min blick slukades genast upp av de stinna skikten. Ingenting var skarpt omkring henne där hon låg framstupa, stillnad mitt i en rörelse. Hon hade krälat som i flykt, fått med sig grästuvor med händer och fötter. Revorna i gräset såg ut som öppna mörka sår, svart trög jord vällde upp ur revorna, mörk lera och små jordiga vassa stenklumpar. Hon gnydde när jag försökte vända henne på rygg, hon var oväntat stark, spjärnade emot. Till slut fick jag runt henne. Munnen var full av jord. Ovanför oss sveptes en småfågel med av en vindby. Den tumlade runt i luften innan den hittade balansen och försvann upp i himlen.