Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barnläkaren: – Det är mycket stress och press i denna individualiserade tidsperiod

Per Hedman har jobbat som barnläkare, barn- och ungdomspsykiatriker sedan 1975. Senast som barnhälsoöverläkare i Jämtlands län. Per är distriktsordförande i Rädda barnen i Jämtlands län. Han arbetar nu, efter pensioneringen, som barn- och ungdomspsykiatriker i Kirkenes, Nordnorge, där norrskenet är vackert när han formulerar sina tankar.

Vilka funderingar har du över hur barn och ungdomar mår och har det i sina liv?

– Barn har på många sätt det bättre nu än tidigare barngenerationer. Möjligheterna är närmast oändliga! Men de ökande ekonomiska klyftorna mellan fattiga och rika i vårt samhälle har, i ett stort antal studier, visat sig leda till ökning av såväl psykisk som fysisk ohälsa. Denna ojämlika fördelning av livets risk- och skyddsfaktorer oroar mig mycket.

Hur viktig är anknytningsprocessen till sina föräldrar för ett barn?

– Oerhört viktig. Anknytningsprocessen äger alltid rum och kan inte väljas bort av barnet. Processen är "genetiskt förprogrammerad! Barnet vill ha en "trygg bas" vid utforskning av omgivningen, barnet knyter an till den som är i dess närhet. Det är därför av yttersta vikt att allt görs för att underlätta för såväl barn som föräldrar att knyta an till varandra.

Har det betydelse för den egna självkänslan?

– Ja.

Hur påverkas den vuxna människan om inte anknytningen till föräldrarna när de var barn fungerat?

– Denna fråga är mycket svår att besvara då mycket sker i en människas liv som påverkar hur vi mår – inte bara anknytning mellan barn och föräldrar. De allra flesta människor har en typ av anknytning till sina föräldrar som gör dem till trygga individer med en inre ro. Ett litet antal vuxna har en typ av anknytning med ökad risk för psykisk ohälsa. Det är viktigt att påminna oss om att anknytningsmönster aldrig är för sent att försöka förändra men det är betydligt svårare i vuxen ålder.

Hinner de små barnen, 1 till 3 år, i dag få tillräckligt mycket tid med den som de ska utveckla den känslomässiga anknytningen till, tror du?

– Ja, det tror jag – de flesta föräldrar prioriterar och sätter barn i förskola först från 18 månaders ålder och många jobbar deltid. Men frågan är svår att besvara då anknytning och samspel mellan barn och föräldrar är så individuell och beroende av många faktorer.

– Anknytningsprocessen startar säkerligen redan under fosterstadiet – har oftast funnit sin form vid cirka 1 års ålder och behöver därefter "konserveras" av de viktigaste personerna i barnets närhet ända upp mot 3 års ålder. Lång föräldraledighet – delad föräldraledighet mellan mamma och pappa – sex timmars arbetsdag, allt skulle vara av värde för att underlätta samspelet och då också vara ett skydd för barnet genom att en trygg anknytning underlättas!

Det var under 1980-talet som vi byggde upp förskolan. Nu har den första generationen människor som vuxit upp på dagis blivit unga vuxna. På 1990-talet visar statistik en kraftigt försämrad psykisk hälsa hos unga som även bekräftas i folkhälsorapporten 2012 från Socialstyrelsen. Kan det finnas något samband tror du?

– Jag vet inte! Jag känner inte till några studier som påvisat detta samband! Däremot motsatsen, att barn som gått på förskola, mår bra. Självfallet har stora barngrupper och få vuxna på förskolan en stor betydelse för möjligheten att se och bekräfta varje barn under dagen – detta vet vi är av stor vikt för såväl barn på förskolan som för ungdomar i skolan och för oss vuxna på jobbet.

– Det finns säkerligen en multifaktoriell förklaring till den ökande psykiska ohälsan bland ungdomar. Vi lever i tid då allt är möjligt, men det beror bara på dig själv om du lyckas eller misslyckas! Det är mycket stress och press i denna individualiserade tidsperiod.