Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Belönat drömhus, travträning och en talk stick

– Hen henn e ju en hel del!
Det säger en av de röster som försäkrar att vi befinner oss i en levande landsbygd.

Annons

Orden är Mats Ulfsgårds. ”Här händer det en hel del”.

Min vägvisare för dagen, Kälomsfödde musikern Markus Ernehed, har lett vägen in i det lilla stallet uppe på en kulle.

Mats Ulfsgård står strax innanför dörren och han verkar uppskatta besöket. Han skrattar och fortsätter spänna hästen Ulfsås Brasse för vagnen inför dagens första travträningspass.

– Det blir ett lugnt pass, försäkrar Mats.

Hästen är nyss fyllda två år. Det är nämligen så att alla travhästar fyller år på nyår informerar Mats om. Precis som med bilar är travhästar av en viss årgång med andra ord.

Gårdens mest framgångsrika travhäst Ulfsås Elvis är just nu i Umeå på vinterträning. Allt för att komma i bra trim till start i mars–april.

Mats Ulfsgård har bott i Kälom hela sitt liv och föder upp nötkreatur till vardags. Hästarna är en hobby.

– Men det är farsan som äger hästarna, säger Mats som om någon vecka byter gran och snö mot palmer och sand.

Snart befinner han sig i Brasilien på semester.

– De e roleje å si nå äne, säger han innan ekipaget ger sig iväg nedför backen mot byn.

Jag min ciceron står kvar på gårdsplanen och ser på. Till vardags pluggar Markus jazz på Birka folkhögskola. Denne 22-årings kärlek till sin hembygd går inte att ta miste på.

– Det är fint här, säger jag.

– Ja, det är det. Det går inte att komma ifrån, säger Markus. Han ler och tittar på utsikten över byn och mot Oviksfjällen.

Vi svänger in ÖP-bilen på Höglunds gård och knackar på hos Eivor och Toivo Comén. I köket blir vi varmt välkomnade, först av hunden Esso, sedan av Eivor.

– Toivo sitter i telefon med någon journalist, säger Eivor.

Hon förbereder lunch inför ett möte som hon ska ha med två andra kvinnor då det bland annat ska diskuteras kulturprogram och samordning.

– Jag gillar att diskutera, säger Eivor.

– Ibland blir det mycket prat här. Men då har vi en ”talk stick”. När man har den får man prata, fast den hjälper inte alltid, säger hon och skrattar.

– Man får en större förståelse för andra åsikter och värderingar om man möts och pratar med varann, säger Eivor.

När jag åter drar åt handbromsen står vi vid ett av byns senaste hustillskott. Byggt 2000 ser det faluröda huset ändå ut att alltid stått där.

Här bor makarna Marika Dymling och Eric Hedqvist. Sedan Marika 1971 svarade på en tidningsannons om att hyra en gård i byn återvände de frekvent. År 2000 förverkligade de sitt drömbygge och blev bofasta i Kälom. Vi knackar på den låsta dörren. Vi har tur:

– Normalt sett hade vi varit ute i skidspåret nu, säger Eric Hedqvist.

Paret är på väg, men hinner med en snabb rundvandring på husets bägge stilfullt inredda plan.

Vår bilburna pilgrimsfärd leder slutligen via en allé upp till familjen Erneheds gula hus. Markus pappa Örjan Ernehed har nyss kommit in från arbetet i skogen och förberett kaffe.

När vi efter fikat står i farstun frågar jag Örjan vad som är det bästa med byn.

– Det bästa med Kälom är att det ligger så nära Östersund och tennisen, säger Örjan skämtsamt. Han är en av medlemmarna i föreningen Östersunds tennisnjutare.

Åter i bilen på väg tillbaks in till Östersund ekar Mats Ulfsgårds ord i mitt huvud ”De e roleje å si nå äne”. Det är inte Brasilien jag lämnar bakom mig, men det har sannerligen varit roligt att se något annat.

Annons