Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Beppe Wolgers saga fortfarande populär

Att Dunderklumpen är en populär filmberättelse var något som jag visste redan innan jag äntrade Storsjöteaterns entré, men att jag skulle behöva krångla mig fram genom ett veritabelt folkhav hade jag inte räknat med.

Annons

Detta enorma intresse visar att Beppe Wolgers saga fortfarande, fyrtio år efter urpremiären i Strömsund, berör en stor och bred publik, de yngsta är i två-års åldern och de äldsta är över åttio år gamla.

På scenen framförs berättelsen främst genom de odödliga låtarna, men vissa spelscener hinns också med under den drygt trettio minuter långa föreställningen. För de som är insatta i historien blir scenerna tydliga, men för mitt sällskap som inte sett filmen blir det tyvärr väldigt svårt att hänga med i svängarna och här hade jag önskat en mer stringent dramaturgi.

Filmens geniala budskap framgår tydligast i scenen där Enöga, i Kent-Malte Malmströms gestaltning, slänger sina konstgjorda pengar över publikhavet. Alla barn och även vuxna kastar sig över slantarna och det påminner mig om att vi alla är fångna i kapitalismens armar och att vi glömt vad det viktigaste är i livet är. Nämligen familj, vänner och bekanta.

Det är fint att se tre generationer Wolgers på scenen, men för mig blev saknaden efter Beppe än större, han som såg och berättade om hur det är att vara människa, i såväl staden som på landsbygden. Jag hoppas att historien om Dunderklumpen och hans vänner fortsätter berättas under lång tid framöver, för det är den sannerligen värd.

• Medverkande: Kerstin Wolgers, Benton Wolgers, Teodor Wolgers, Åsa Danielsson och Kent-Malte Malmström.

Martin Johansson