Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Besöken på Wargen rör mitt hjärta

Den unga kvinnan ni ser på bilden här är 17 år och har börjat andra året på gymnasiets humanistiska linje. Hon har hunnit någon månad in på höstterminen på Wargentin, året är 1980 och det känns som att framtiden har anlänt på allvar.

Annons

Ett helt nytt decennium! Bara fyra år kvar till George Orwells legendförklarade 1984! Kanske är det till och med möjligt att begrava 1960-talsnostalgin en gång för alla?

Lasse Åbergs film "Sällskapsresan" har nyss haft premiär och blivit en stor succé, men 17-åringen på bilden tänker verkligen inte se sådan skit. Hon, liksom de flesta gymnasieelever, betraktar livet med en viss luttrad svartsyn, som vore de jämtländska versioner av Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir, och "Sällskapsresan" är faktiskt på tok för lättviktig.

Hon lyssnar på Talking Heads, Roxy Music, B-52's och Nina Hagen och skulle hellre dö än erkänna att hon lyssnar på Abba i smyg, hemma i flickrummet där bilden är tagen.

Eftersom det är 33 år kvar tills Språkrådet ska utse ordet "selfie" till årets nyord, har den unga kvinnan bett sin pappa att hålla i kameran. Uttrycket i hennes ansikte ska inte tolkas som att hon inte vill vara med på bild eller att hon är väldigt irriterad över något.

Nej, hon vill se vuxen och världsvan ut. Visa att hon minsann inte låter sig imponeras så lätt. Ge en föraning om att en vass tunga snabbt kan gå till angrepp när hon känner sig hotad.

I USA pågår presidentvalskampanjen som bäst. I november ska republikanen Ronald Reagan vinna, vilket kommer att mottas med häpnad bland 17-åringen och hennes vänner. En gammal B-skådis från Hollywood! Man tror knappt att det är sant.

USA är fortfarande ett land som man gärna snackar skit om, även om klubbscenen i New York förvisso verkar ganska läcker.

Studerar man bilden lite närmare ser man att här finns några intressanta tidsmarkörer. Till exempel står intill väggen under anslagstavlan en gul brevvåg. Där ligger ett färdigskrivet brev i sitt kuvert, korrekt frankerat. Brevskrivande är nämligen fortfarande det vanligaste sättet att kommunicera med vänner som inte bor på samma ort som en själv, och på anslagstavlan sitter den senaste portotabellen.

Ett kassettfodral ligger alldeles bredvid vågen. Det ser ut att vara tomt, vilket tyder på att 17-åringen håller på att skapa ett nytt fodral till en kassett med blandad musik som hon spelat in från radion. Det går till så hon klistrar nytt papper på fodralet och sedan lånar pappas skrivmaskin. Hon skriver låttitlar med röd text och artistnamn med svart. Om inte hela låten kan spelas in för att till exempel bandet tar slut noteras det: "e.h.", vilket ska utläsas som "ej hela".

Längst till vänster står ett ställ med tuschpennor, för det allra mesta skrivs fortfarande för hand. Datorer är något stort och åbäkigt som 17-åringen egentligen inte har något som helst grepp om. Hon tycker att den elektriska skrivmaskinen med skrivkula som pappa har på jobbet är höjden av high-tech.

Bakom gardinen skymtar en locktång av mycket vanlig sort.

Ett grönt tuggummipapper från sommarens tågluff i Storbritannien sitter bevarat på anslagstavlan samt några foton. England är 17-åringens drömland dit hon vill flytta.

På bilden läser hon läxor, möjligen naturkunskap, möjligen tyska. I förgrunden ligger läroboken i allmän språkkunskap, där man nosar på såväl latin som grekiska. Cogito, ergo sum!

Det är förstås jag som är på bilden. Men varför denna djupdykning i det förflutna? Jo, för att jag i veckan fick komma och berätta för ett gäng franskelever på just Wargen om min kärlek till Paris och mina erfarenheter av att som vuxen studera franska i Frankrike. Som vuxen har jag breddat mina vyer och är inte längre lika enögt fokuserad på England och London.

Men varje besök på Wargen rör vid något i mitt inre. Här gick jag och här gick mina vänner. Visserligen är det mesta så omgjort att det ibland är svårt att känna igen sig, men hjärtat bryr sig inte om det.

Här blev vi vuxna och formades vi till de personer som vi sedan i mångt och mycket förblivit. Här fick många av oss för första gången riktig närkontakt med det som kan kallas bildning, ett begrepp som man knappt hör talas om numera.

I dag är humaniora satt på undantag och kunskaper i andra språk än engelska är inte så viktiga längre. Ändå är det ju så att den som lär sig ett nytt språk får ett helt land på köpet!

Jag vet inte om 17-åringen på bilden här ovanför förstod det, men jag vill gärna tro det. Åtminstone insåg hon det med tiden.

Fotnot: Cogito, ergo sum = Jag tänker, alltså är jag.