Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Betygen ska peka ut skolfiaskots syndabockar

Svenska skolan kämpar nu som bäst för att stretcha ut sina krampande vader.

Annons

Kampen har varit hård så här långt och kan man inte snabbt komma på benen igen ser nederlaget ut att bli av det förödmjukande slaget.

PISA-undersökningen nyligen gav besked om att de svenska eleverna blivit fullständigt akterseglade.

Den politiska lösningen på detta dilemma tycks enhälligt vara – mer betyg. I sanning en mycket märklig slutsats.

Under Jan Björklunds era har man, från att i många år ha tonat ned det här med betygen, laddat upp så att barnen nu betygsätts från sexan till nian.

Så här långt har inte Björklund varit ensam om uppfattningen att barn lär sig mer om de VDN-märks. Mona Sahlin, som på min tid som elevfacklig gräsrot, var anställd på Elevförbundet som betygsombudsman – alltså med den uttalade uppgiften att argumentera mot betygens vara. Hon bytte på sin ålders, och politiska karriärs, höst fot totalt.

Hon blev det som på Elevförbundstiden kallades en betygshetsare.

Jan Björklund lät sig inte vila på segrarna, utan folkpartiet driver nu helt friskt linjen att eleverna i fortsättningen ska betygsättas från och med fjärde klass.

Resultatet från PISA-undersökningen har numera, i något slags halvstalinistisk anda, omtolkats och svenskarnas dåliga poäng sägs i stället bero på att våra resultatinriktade ungdomar inte förtar sig på ett prov som ändå inte ger utslag på betyget.

Medan således finnarna med sedvanlig sisu gett järnet och toppresterat.

Det här är ju en förklaring lika dålig som den om att en get käkat upp hemläxan.

Sanningen är i stället att hela vårt utbildningsväsende gått på grund och livbåtarna står sannerligen inte att finna i en mer ambitiöst utförd betygssättning. Att man åter gjort om betygen och i stället för de senaste årens "väl godkänt", och så vidare, nu precis som på 50-talet använder sig av bokstäver känns i sammanhanget enbart patetiskt.

Skolans, och därmed samhällets, problem ligger på ett helt annat plan. Mest uppenbart måste vara utslagningen. Och har man bara kommit till den insikten inser man i logikens namn varför den tilltagande betygshetsen är direkt kontraproduktiv.

Elever som gör bra ifrån sig i skolan, och för all del även de som kommer från hem som är lyckligt lottade i ekonomiskt hänseende, för dem är det här med betyg skit detsamma. De kommer att klara sig i alla fall och de kommer i framtiden att gå de utbildningar som krävs för deras utstakade karriärer.

Vad de haft för betyg i grundskolan är fullständigt ovidkommande.

Värre är det då för dem som kommer från stökiga förhållanden. De som lever i missbrukarhem, de som fått någon bokstavsdiagnos, de som allt för sent upptäcks vara dyslektiker, de som har föräldrar som valde att gå en praktisk bana i livet, de som lierat sig med ungdomsgäng ute i marginalen eller de som just immigrerat och i första hand brottas med det svenska språket.

Kort sagt, de osäkra barnen.

Dem vill Jan Björklund nu ge en stämpel i pannan redan i fjärde klass och peka ut som skolfiaskots verkliga förövare och syndabockar.

Det finns otalig forskning som visar att tricket i stället är att få de här barnen intresserade så länge som möjligt. Med en skicklig lärares hjälp kan de lirkas framåt och en vacker dag så kanske det lossnar.

I alla fall klarar de sig bättre än om man så tidigt som möjligt försöker sparka undan benen på dem. Då riskerar de att stanna i utvecklingen i samma andetag som klasskamraterna sjunger om den blomstertid som kommer, för de mer lyckligt lottade.

Nä, som vi långhåriga visionärer skanderade på 70-talet:

"Krossa SÖ-byråkraterna, stoppa betygshetsen".

Fast Skolöverstyrelsen finns ju i och för sig inte kvar längre ...

Fotnot: Pär Löfstrand (FP) bemöter denna krönika i en artikelkommentar nedan.