Björn Höglund: "Kommunen har målat in sig i ett kulturlöst hörn"

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Björn Höglund har varit med och producerat nya skivan Hälsningar från, ett ideellt musiksamarbete mellan flyktingar och invandrare från Grytan och lokala artister. Skivan är också ett sätt att visa vilken viktig roll kulturen skulle kunna spela – om den bara fick mer gehör i Östersunds kommunledning. Mellan fyra ögon säger Björn att kommunen har målat in sig i ett hörn, ett kulturlöst hörn.

Den 11 december släpps skivan Hälsningar från, som du varit med och producerat. Vad är det för särskilt med den?

– Den är en direkt förlängning av kampanjen Startskott som vi startade för nästan fem år sedan och som syftade till att ge kulturen en mer framträdande plats i Östersund. Det vi insåg var att våra argument inte fäste på stora delar av vår kommunledning, de saknade intresse och framför allt kunskap om det vi pratade om.

De saknar intresse för kultur?

– För kulturens mervärden, till exempel integration. Därför gjorde vi en konsertserie i Grytans flyktingläger där lokala artister fick spela för de asylsökande. Det blev alltid så att någon av flyktingarna också ville spela eller sjunga för att förmedla sin musik och då började tanken på att man skulle kunna göra något mer av det att gro. Men vi ville inte att man skulle se flyktingarna som offer utan vi kom till dem för att vi ville att de skulle vara med och bidra med något. Det har varit väldigt berikande för dem som ställt upp, men också för oss. Vi har lärt oss jättemycket.

Vad har du lärt dig?

– Till exempel att det uppstår problem när man klumpar ihop olika människor under de ganska extrema förhållanden som ju en flyktingförläggning är. Speciellt om människor redan är traumatiserade när de kommer. Flyktingar är inte en homogen grupp. Men också att kulturen kan spela en väldigt viktig roll sådana gånger. Vid en konsert märkte vi att det bara var män där och lyssnade. Inga kvinnor. Det kunde vi inte göra något åt, men å andra sidan hade vi den kvällen bara kvinnliga artister – och det fick ju männen ta del av, trots att de kanske inte var vana vid det. Vi kunde visa dem att här jobbar även kvinnor med musik.

Har ni jobbat med det här ideellt?

– Ja, alla som är med har ställt upp helt ideellt. Produktionskostnaderna har sponsrats av Östersundshem.

Ni har valt att låta intäkterna från skivan gå till Barncancerfonden och inte till exempel till det arbete som Hej främling gör i Grytan. Varför?

– Vi vill inte peka ut flyktingarna som hjälpbehövande, utan det är vi som kommit till dem för att få hjälp att skapa den här produkten och tillsammans kan vi bidra till Barncancerfonden.

Det är kanske det som saknas, att man i högre grad ser flyktingarna som en tillgång?

– Ja, precis. Oavsett om vi tar in många eller få flyktingar så är integrationen den springande punkten. Och där menar vi att kulturen, eller ett funktionellt kulturhus, kan spela en central roll.

Hur går det med Startskotts kamp för ett kulturhus?

– Det går inte bra. Jo, det går bra på så sätt att det inte längre är en ickefråga. Men så länge det inte finns en politiskt enad vilja, eller kunskap om det vi pratar om hos våra politiker, så kommer inget att ske. Östersunds kommun har investerat in sig i ett hörn, ett kulturlöst hörn. Östersund har valt vinteridrott och att vara en vinterstad, men det är vansinnigt att utesluta kulturen. Man ska inte tvingas välja, det ska finnas både och.

Är du pessimist när det gäller frågan om kulturhus?

– Nej, vi kommer att fortsätta tjata. Och jag tror att det kommer politiker som tar den här stafettpinnen. Någon gång. Men just nu är det engagemang som ägnas den här frågan högst pliktskyldigt. Och det är oerhört provocerande när man ser hur vissa politiker hyllar ÖFK:s kultursatsningar i sociala medier samtidigt som de bara tittat bort när vi i nästan fem års tid försökt lyfta fram kulturens mervärden.

Men visar inte det att dessa politiker ändå tycker att kultur är viktigt. Varför blir du arg på det?

– Det är floskler! Så länge inte dessa politiker lika offentligt tar bladet från munnen i kulturdebatten så tror jag dem inte.

Trots problemen med Östersund som kulturstad har du valt att bo kvar och verka här. Finns det några fördelar med att jobba härifrån?

– Vad jag än behöver så finns de här; musiker, arrangörer, filmare eller fotografer och jag kan nå dem inom några minuter. Paradoxen är att Östersund i generationer har genererat skickliga kulturarbetare, tack vare inspiration mellan generationerna. När jag kom hit som 11-åring var jag helt plötsligt i samma stad som 220 Volt. För mig var det helt overkligt att man kunde se både dem och andra skitbra band. Alla dessa kulturarbetare har uppstått trots att de bott i Östersunds kommun, inte tack vare.

Om jag vore kulturtomtemor med verklig makt att uppfylla alla önskningar – vad skulle jag börja med tycker du?

– Att sätta vår kommunledning i skolbänken. Där skulle de få fem timmars undervisning i veckan om kulturens mervärden. Östersund behöver en samlingsplats för all sorts kultur; lokal, nationell och internationell. Det är mervärdet i en sådan plats som kommunen inte förstår, mervärdet för medborgarna – för studenter invandrare, restauranger, hotell, barer och centrumhandeln.