Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland exegeter och excentriker

Oavsett om man är religiös eller inte är det solklart att Bibeln har en central roll för den västerländska kulturen.

Annons

Carl-Göran Ekerwald
"En fritänkare läser Bibeln"
Ellerströms
• Påläst

Den innehåller de moralregler vi försöker följa, plus oändliga mängder formuleringar som fyller vårt dagliga tal med bilder och liknelser som impregnerat det allmänna vetandet – och, åtminstone fram till 1999, ett språk som är själva förutsättningen för några av de absolut främsta svenska författarna som Lidman, Enquist och Lindgren, för att nämna några.

Men tiderna förändras.

Under min tid i den då nybildade grundskolan var daglig morgonbön med psalmsång och predikan obligatorisk, frånvaro eller bara enstaka minuters sen ankomst ledde till anmärkning och kvarsittning.

Jag kan väl sammanfatta saken som att den sortens åtgärder slutgiltigt befäste min otro. Om fromheten måste piskas in, vad är den då värd? En nyttig läxa.

Ändå beklagar jag att mina egna barn aldrig fick någon närgången duvning i de bibliska historierna, eftersom de både är kraftfulla och ställer en rad moraliska frågor, på gott och ont.

Carl-Göran Ekerwald började på egen hand läsa de bibliska texterna när han som tioåring satt isolerad i Östersund i sitt inhyrningsrum. Starka berättelser som grep den unge offerdalingen, men aldrig gjorde honom troende.

Den utgångspunkten gör det enklare att ta sig igenom hans bitvis hopplöst snåriga genomgång av bibelord, som utkommer idag - "En fritänkare läser Bibeln" (ellerströms) med underrubriken "bibliska egenheter".

Ekerwald berättar hur han lät sig konfirmeras trots att han klargjort att han inte trodde på Gud – men prästen förklarade att det vore dumt att oroa de andra konfirmanderna med sådana upplysningar.

Ekerwald har fortsatt läsa Bibeln som den fantastiska textsamling det trots allt är, fullt i klass med Koranen, grekiska hjältesagor och annat.

Återkommande angriper han nu 1999 års bibelkommission för diverse språkligt okänsliga skrivningar som försämrar både rytmen och känslan från 1917 års översättning – och ibland rentav förvanskar innehållet, av oklara orsaker.

Samtidigt är han rättvis nog att även berömma den nya översättningen när den tvärtom lagts närmare originaltexterna, ibland betydligt mer blodfulla än vad 1917 års översättare riktigt vågade genomdriva.

För att styrka sina resonemang lutar han sig mot både den stilbildande engelska översättningen från 1611, Luthers tyska från 1522, samt uråldriga grekiska och latinska bibelversioner – med ymniga citat från upp till fem varianter av samma textmassa…

Imponerande som läsefrukter, men inte helt lättsmält.

Ändå förvånande ofta intressant, även för en övertygad hedning.

I vanlig ordning får vi diverse hänvisningar till baronen Hermelin, Nietzsche och Goethe, numera även till norske poeten Hauge och andra av författarens favoriter.

Människan har uppfunnit Gud, som är imaginär, osynlig och obevisbar slår han fast: "Gud är ett rykte. En fantasi. Ett postulat."

Och jag är benägen att hålla med. Alla föreställningar om gudomar är sätt att försöka begripa tillvaron. Varför är vi här, vad handlar allt om, egentligen?

I den meningen är denna bok ett småskaligt försök att förklara alla religioners uppkomst och funktion - hur så många människor kan omfatta alla irrationella tankar som sattes på pränt för tuentals år sedan.

I andra stycken blir det mer av testuggande och hårklyverier, även om grundfrågorna förvisso gäller både livet och tillvaron.

Rimligen har författaren skrivit sin text under en period där den uppblossande kärleken spelat en viktig roll för hans tänkande. Då och då försvarar han den förälskades handlösa försvarslöshet, ytterligare ett av alla mysterier som tillvaron utsätter oss för.

För trots allt tränger Ekerwalds ljusa och entusiastiska stämma igenom också den mest svårgenomträngliga exegetiken och de mer intrikata religiösa utläggningarna. Det tonfallet vill jag inte undvara.

Annons