Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland herdarna uppe på berget

Kanske var det mormor som avgjorde saken.

Hon hade sagt till en av renskötarna, Abraham, att pojken var ett lämpligt prästämne. Och när de en dag rastade på fjället uppmanade den äldre mannen honom att läsa något ut Bibeln.

Annons

Så mitt uppe på fjället reste sig tioåringen upp medan de vilande renskötarna kokade kaffe och deklamerade bibelorden som hans mormor alltid läst för honom - psalm 23 ur Psaltaren:

"Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro".

– Jag befann mig bokstavligen mitt bland herdarna, mitt ute i det fria och de där orden föll så rätt. Kanske att jag inte bestämde mitt yrkesval där och då, men scenen har följt mig genom alla år.

Det berättar Bo Lundmark, 70, som hela sitt liv varit präst i de svenska fjällområdena, samepräst i dryga decenniet och fram till pensionen för några år sedan kyrkoherde i Funäsdalen.

– Mormor läste för sin del just den där versen ut Karl XII:s Bibel, där versen går "han föder mig på en grön äng", skrockar Bo.

Sin vana trogen bubblar han över av berättelser och anekdoter, minnen av händelser och situationer som format honom under otaliga möten med människor.

Nu har han skrivit en bok tryfferad med just sådana minnen - "Såvitt jag minns" (Ord & Visor) som utkommer i morgon tisdag:

– Lusten att berätta tror jag kommer från farfar. Han var en gudabenådad berättare, såg alltid poänger och iakttagelser i vardagen.

– Egentligen var jag nog omgiven av goda berättare hela min uppväxt. Då föll det sig naturligt att överta deras sätt att se på tillvaron, jag kände inget annat och hade lärt mig det från barnsben.

Nu är det ingen bekännelseskrift han satt ihop, en präst får vara med om livets alla skeenden och många situationer går inte att berätta:

– Vid ett tillfälle träffade jag en äldre kvinna på en ganska enlisgt belägen plats och med oss var också en journalist som måste ha blivit frustrerad av situationen.

– För hon berättade de mest häpnadsväckande saker om exorcism, jag har faktiskt aldrig hört något liknande. Och öronen på skribenten stod på vid gavel, han antecknade så pennan glödde.

– Men när hon var klar spände hon ögonen i journalisten och sa "det här får du inte skriva ett ord om!" - och han lydde, skrattar Bo.

Så småningom började han läsa teologi i Uppsala, en ort där den unge mannen som vuxit upp i trakten av Tärnaby kände sig ganska bortkommen:

– Jag var helt enkelt otroligt ensam, det var en påfrestande period.

En tröst blev poesin. Bo hade upptäckt Harry Martinsson och började skriva ner sina känslor och tankar i poetisk form, en vana han hållit fast vid hela livet sedan dess.

Förutom avhandlingar oh faktaböcker har han gett ut flera diktsamlingar och även ÖP:s kultursida publicerar med glädje hans inspirerade naturlyrik.

I förbifaten skriver han också psalmer och annat religiöst material.

Den samiska kulturen har också stått honom nära genom alla år, redan då han var präst i Kiruna på 60-talet:

– Jag minns att jag som ung prästspoling retade upp länsstyrelsen där när jag påpekade det orimliga i att de inte ens kunde upplåta lokaler åt den samiska urbefolkning som levt på orten sedan urminnes tider.

Har du själv samiska rötter?

– Växer man upp i samhällen som Tärna finns alltid samiskt ursprung i något led av ens förfäder, då lever alla tätt sammanflätade och är goda grannar, om inte annat är man gudfäder åt varandras barn och liknande. Man lever tillsammans.

Markstriderna i Härjedalen ser han som plågsamma, men tycker att det finns tecken på en förbättring i relationerna på sistone.

Och boken, då? Varför kommer den nu?

– Det var förläggaren Göran Lundin som hörde mig på ett berättarseminarium för två år sedan och uppmanade mig att skriva ner en del av mina berättelser.

– Jag hade just råkat ut för akuta hjärtproblem och hade en konvalescens som jag använde till att börja skriva lite hågkomster.

– Någon kanske tycker det blivit lite för många predikoturer, men jag har försökta blanda materialet, haha.

Officiellt boksläpp blir det i Tärna nu på lördag 1 mars. Den 4 mars berättar Bo om boken på biblioteket i Sveg, den 11 mars på östersunds Bibliotek och 15 mars på Fjällmuseet.