Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Bleckåsen kändes som det rätta stället"

/
  • Katten Tyson var en av de tre katterna som flyttade över hundra mil tillsammans med Maria Forsén. Nu gillar han  livet på landet i Bleckåsen.
  • Välkommen till Bleckåsen.
  • Utför Bleckåsbacken susar det dagligen idrottsmän och motionärer på rullskidor. Backen har stor potential när det kommer till hastighetsrekord.
  • Maria Forsén låter hästpensionatet vila i väntan på sitt tredje barn, men de egna hästarna ska fortfarande tas  omhand. Chaplin väntar otåligt på dagens frukost.
  • Kring Brudbäcken kretsar det lika många historier som det finns berättare. Håkan Ed har hört flera stycken, den senaste innehöll inte en enda brud. Varken död eller levande.
  • Håkan Ed äger och driver byns sågverk tillsammans med sin fru Lena. De senaste åren har det varit ovanligt tyst kring sågen, i sommar blir det ändring på det.
  • Alf Edfeldt är en vida känd eldsjäl i Alsens IF. När ÖP besökte Bleckåsen förberedde han damlagets seriepremiär på Bleckåsens fotbollsplan.

Som inflyttad reporter är det alltid lika roligt att åka ut i länet och framförallt få ta del av alla myter som spunnit sitt nät kring de jämtländska orterna. Byarna visar sig ofta ha en spännande historia och efter en del efterforskningar blev jag genast intresserad av Bleckåsen. Av Brudbäcken och general von Döbeln närmare bestämt.

Annons

Två ord stod klottrade på anteckningsblocket. Von Döbeln och Brudbäcken. Ett par rader längre ner kan man tyda ett telefonnummer. Numret tillhör Maria Forsén, en hästtjej som jag hade sökt på telefon dagen innan utan resultat. De tre raderna var vad jag och fotografen förväntade oss av Bleckåsen, det vi visste i förväg. Resten blev en utmaning och en givande, regnig tisdag. För vem visste att en by så liten till ytan kunde rymma så mycket.

där bor Maria Forsén tillsammans med sin familj. Hon är 25 år och flyttade hit från Kalmar för ungefär ett år sedan. Hon har hört mitt meddelande på telefonsvararen och vårt oannonserade besök verkar inte komma som någon större överraskning. Hon berättar gärna om livet i Bleckåsen samtidigt som hon serverar hästarna frukost.

– Vi ville bo i Jämtland. I flera år besökte jag alltid min farfar i Svenstavik om somrarna och min sambo har en stuga i Rörvattnet. Vi ville hitta ett ställe på landet men ändå ha nära till allt, så dök den här gården upp och Bleckåsen kändes som det rätta stället.

som fick följa med när familjen blev jämtar. Närmare bestämt tre hästar, tre hundar, tre katter och en get. Tanken är att Maria ska driva ett hästpensionat i gårdens luftiga stall. Hon är problemhäststränare men har tillfälligt lagt hästaktiviteterna på hyllan eftersom hon väntar sitt tredje barn. Hon är noga med att poängtera hur bra familjen trivs.

– Folk är väldigt öppna och välkomnande här, barnen kan springa mellan gårdarna och leka som de vill. Dessutom blir man lätt bortskämd med vyerna här. I dag är det mulet men vissa dagar ser man ända till fjällen härifrån, säger Maria där hon står på stallbacken och blickar ut över de sluttande hästhagarna.

och hittar Alf Edfeldt på fotbollsplanen. Han är ordförande i fotbollssektionen och lagledare i Alsens IF. I dag ska han slutföra de sista förberedelserna inför säsongspremiären. Damlaget ska möta Ope och Alf har sett till att planen är i bästa möjliga skick och att kafeterian är välfylld. Den nya publikläktaren glänser längs planens ena långsidan.

– Nu när vi har gått upp i division 3 kommer den att vara fullsatt, försäkrar han.

Vi frågar om Brudbäcken och general von Döbeln. Alf pekar upp i backen och säger att vi ska åka upp och prata med Håkan Ed.

som rår om och äger sågverket mittemot fotbollsplanen, han står med krattan i högsta hugg när ÖP-bilen rullar in på gårdsplanen. Efter lite uppmuntran från sin fru Lena går han med på att visa oss sågverket, hoppar in i bilen och visar vägen nerför backen.

– Det har gått en hel del rykten om att vi har sålt eller lagt ner sågen. Vissa säger sig till och med veta vilka vi har sålt den till. Men det stämmer inte alls, förklarar Håkan samtidigt som han knuffar upp den tunga skjutdörren.

– Både jag och Lena har varit sjukskrivna, vi har inte orkat driva den i samma utsträckning som förut. Så det har varit ganska tyst och stilla här i nästan fyra år, men i sommar tänkte vi komma igång igen. I mån av ork givetvis.

och innan dess var det hans pappa som drev det. Som mest jobbade där sex till sju personer men nu är det bara Håkan och Lena. De köper virke som de klyver och hyvlar. Det blir paneler, listvirke och konstruktionsvirke. Sågningen har de slutat med. De känner av konkurrensen från alla byggvaruhus som plötsligt poppat upp inne i Östersund.

– Jag känner ingen oro över att vi inte ska producera mer än vad vi kan sälja. Här sysslar vi minsann inte med självplock och jag väljer ut det bästa virket redan innan vi gör någonting av det. Kvalitetsskillnaden är väldigt stor.

från sågverket tar vi ett par vändor kring alla brädhögarna som omger byggnaderna. Det är virkesbeställningar som glömts bort av sina beställare.

– Vissa av de här högarna har legat här i säkert 15 år, de är till folk som aldrig kommit och hämtat sina beställningar. Men de har heller inte betalat för sågningen och därför vågar jag inte riktigt göra mig av med dem, om de mot all förmodan skulle dyka upp här någon dag, säger Håkan och ler lite finurligt.

Efter att återigen ha frågat om Brudbäcken och general von Döbeln hoppar Håkan tillbaka in i bilen för att visa vägen. Första stopp är stenen som byborna reste till äran av freden i Bleckåsen år 1809. Dagen då general von Döbeln framgångsrikt försvarade landets västra gräns från de norska styrkorna och skar av deras reträttväg. 25 juli avslutade man fredsförhandlingarna och båda sidorna skrev på ett stilleståndsavtal, ett avtal som enligt historien undertecknades stödd mot ryggen av en framåtlutad soldat. I sommar firar man 200 år av fred.

en lång backe ifrån stenen och är förvånansvärt anspråkslös i förhållande till historierna om den. Enligt böckerna fick bäcken sitt namn då ett brudfölje gick över en ostadig bro, bruden trillade av sin häst och hamnade i vattnet. Prästen och länsman började bråka om vem av dem som var mest skyldig att plocka upp kvinnan som låg där och sprattlade. Efter mycket gräl blev det länsman som fick hoppa av sin häst och fiska upp henne.

Håkan brukade fiska i bäcken som ung grabb och har hört många historier om hur namnet uppkom.

– Man sa att det var en brud som dränkte sig här, eller så hade hon trillat i och drunknat av ren olycka. Den senaste historien jag hörde hade inte så mycket med brudar att göra överhuvudtaget. Blodbäcken ligger en bit härifrån och de båda bäckarna rinner ihop längre in i skogen. Hur den bäcken fick sitt namn har jag aldrig hört men nog borde den historien vara minst lika intressant.

Mer läsning

Annons