Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blir man inte ibland fullständigt galen?

En snart 50-årig kvinna i Östersund ska just gå och lägga sig när hon kommer på att det kanske skulle vara bra att lägga mobilen på laddning över natten.

Sagt och gjort, på bara fötter tassar hon ut från sovrummet och vidare genom hallen fram till handväskan, fiskar upp mobilen, stoppar i sladden och lägger den ovanpå fotoalbumen som står i bokhyllan i det lilla arbetsrummet.

Precis när hon släppt taget om mobilen suckar hon lätt och tänker: ”Förmodligen kommer jag att glömma att stoppa tillbaka telefonen i väskan i morgon bitti. Jag måste verkligen försöka att komma ihåg att göra det.”

Genom att tänka så inbillar hon sig att hon vaccinerar sig mentalt mot kommande glömska. Det faktum att hon formulerat en så klar och tydlig problemframställning borde vara ett tillräckligt skydd, trots att hon vet att metoden är långt från idiotsäker.

Nöjd med sig själv kryper hon ned i sängen igen, läser i vanlig ordning alldeles för länge och släcker 45 minuter senare än hon tänkt.

Nästa morgon går allt på rutin – badrum, frukost, koll att sonen inte försovit sig, bort med motorvärmarsladden ... och vad är det första hon kommer på när hon slår sig ned vid datorn på jobbet? Mobilen! Den ligger förstås kvar hemma i bokhyllan!

Kvinnan här ovanför är naturligtvis ingen annan än skrivaren av dessa rader. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så här, men blir man inte ibland fullständigt galen på hur livet har blivit?

Nycklar blir kvar i fickor på plagg som sällan används, och familjemedlemmar anklagas för att vara slarviga när sanningen är att det handlar om en själv.

Fjärrkontrollen till tv:n följer med ut i köket men inte tillbaka till vardagsrummet, och titt som tätt försvinner glasögonen.

Platsnumren på tåg- och flygbiljetter inspekteras minst 19 gånger inom den 20-minutersperiod som föreligger själva nedsättandet på stolsdynan, och ligger verkligen passet där det ska?

Visst kan man underlätta för sig själv genom att till exempel låta glasögonen hänga i ett senilsnöre om halsen, men skulle jag hänga på mig allt jag brukar glömma är risken stor att jag får gå dubbelvikt.

Varför tappar man ord, boktitlar och inte minst namn, fast man så väl vet att man faktiskt kan dem? En vän som är en auktoritet inom områdena språkinlärning och dyslexi, hävdar att det beror på att vi använder den del i hjärnan som är färskast ur evolutionssynpunkt. Att kommunicera med ord har vi till exempel inte hållit på med lika länge som vi har använt våra ögon för att titta med.

Extra irriterande är att jag är en person som var väldigt bra på att minnas saker, särskilt sådant som film- och låttitlar. Det har jag inte glömt.

Man lägger sig till med nya rutiner eftersom allt måste dubbel- och trippelkollas. Låste jag dörren? Satte jag i motorvärmarsladden? Svarade jag på mejlet? Jag tycker att jag minns att jag gjorde det nyss, men vad är det jag minns, något jag gjorde nu eller i vecka 48?

Det är en smärre sensation att jag faktiskt minns pin-koderna till sex olika kort i plånboken samt till mobilen. Endast en kod har jag hittat på själv, och tack vare dessa siffror kan jag till exempel tanka, handla mat och handla på kredit.

Tricket är att tillämpa små minnesramsor. Jag kommer till exempel ihåg en kombination för att den representerar ”första och sista” – året jag började första årskurs på gymnasiet, och året jag började sista. En annan ramsa betyder att min svägerska inte är 80 år. Häpp!

Kanske ska jag ställa alarmet på mobilen nästa gång jag lägger den på laddning över natten, så att jag får en ljudlig påminnelse nästa morgon?

Ja, så får det nog bli. Om jag kan komma ihåg det, vill säga.