Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bo Larsson

Vår älskade Bosse Larsson avled den 1 april med sin familj vid sin sida.

Annons

Bosse föddes 1928 på Ope Gård som den yngste av föräldrarna Carl och Astrids sju barn. Då hans far hade ett brinnande intresse för fotboll, och redan 1929 blev ordförande i Ope IF, blev det naturligt att även Bosse och hans bröder Calle och Lasse blev aktiva i föreningen. Bosse spelade bland annat högerback i Ope IF mellan 1944-1956 och gick sedermera i sin fars fotspår när han blev ordförande i föreningen 1974, en post han hade fram till 1984. Vid sin bortgång var Bosse alltjämt hedersordförande. Bosse var även aktiv i styrelsen för Jämtland/Härjedalens Fotbollsförbund i många år och var vid sin bortgång hedersledamot i JHFF.

Bosse började sin yrkeskarriär redan som 16-åring, då han blev anställd på F4 och han blev sin arbetsplats trogen fram till pensionen 1988 då han jobbade som kompanichef. Efter pensionen arbetade Bosse sex år åt flygstaben.

I mitten av 40-talet träffade han sin första fru Siga som han fick sönerna Kent och Göran med. Siga gick tyvärr bort i ung ålder och Bosse blev änkeman. Sedermera träffade Bosse sin andra fru Gunnel, som han gifte sig med 1967 och tillsammans fick de sonen Anders. Vid sin bortgång hade Bosse såväl barn som barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn.

Förutom familjen och fotbollen var jakt och fiske samt svamp- och bärplockning i de jämtländska skogarna en viktig del av Bosses liv och han har gett sin familj många oförglömliga minnen när han tagit med dem på otaliga äventyr i naturen. Det har varit iskalla tidiga pimpeldagar, solvarma hjortronmyrar, hopplösa harjakter på skidor, nervpirrande älgpass, tältnätter och mygginvaderade småtjärnar, alla med den gemensamma nämnaren att naturupplevelser och familj gått hand i hand.

En plats som varit särskilt viktig i Bosses och hans familjs liv är stugan i Nordannälden, som varit ett riktigt smultronställe. Vart än Bosse och Gunnel har varit så har de alltid längtat efter att få åka ut till stugan och koppla av.

För evigt saknad, men aldrig glömd.

Gunnel, Kent, Göran och Anders