Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Boken du måste läsa innan valet

Om frågor vi till slut måste orka ställa

– så att vi inte slutar som Albert Speer

Annons

Och så undrar jag om du kan ge tips på några bra böcker?

Då och då får jag den frågan.

Av artighet brukar jag ställa motfrågor om sammanhang, läsvana, fakta eller fiktion, sånt som man tror spelar roll för en lyckad läsrekommendation.

Sedan klämmer jag i med den titel jag ändå haft på tungan hela tiden:

Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny.

Faktum är att jag tipsat om den boken så många gånger redan att människor dels undrat om jag är smått besatt av Nazitysklands rustningsminister, dels om jag har provision på försäljningen.

Lätt jakande på första frågan, absolut nej på den andra.

Men om jag vore mångmiljonär skulle jag köpa ett exemplar till varenda människa inom landets gränser nu på stört, så att alla hann läsa den före valet nästa år.

(Eftersom det är lite skralt i kultursektorn för alla som inte heter Läckberg, får jag nu istället hänvisa er till närmaste bokhandel eller bibliotek.)

Men vad handlar den om då?

Om Albert Speer förstås, tredje rikets ledande arkitekt, han med den så kallade ljusdomen och de monstruösa byggplanerna för alla tyska städer, Hitlers favorit.

Och, precis om titeln anger, om sanningen.

Eller sanningarna, i plural, om man ska vara exakt.

Sånt vi vet med säkerhet, sånt vi bara tror att vi vet, sånt vi inte har en aning om.

Sånt vi anar, men inte vågar fråga om, för att vi inte är säkra på att vi står ut med svaret.

I Speers fall: Vad visste han medan det pågick om massmorden på judar, romer, homosexuella, funktionshindrade och många andra?

Om han visste; varför gjorde han ingenting för att stoppa det?

Och om han inte visste utan bara anade, som han hävdar i boken; varför ställde han inga frågor utan fortsatte att stirra ner på sitt eget skrivbord och bara skötte sitt?

Albert Speer var den ende toppnazisten som vid rättegången i Nürnberg tog på sig ett personligt ansvar för de brott mot mänskligheten som regimen visade sig ha begått. Sedan tillbringade han varje vaken stund i resten av sitt liv – ja kanske nätterna också, eftersom han plågades av svåra mardrömmar – åt att fundera på sin skuld, sitt ansvar, sin feghet, sin brist på empati.

Att många motstridiga känslor kan rymmas inom en och samma människa är det ena som är slående med Albert Speer och sanningen.

Det andra är att det trots allt verkar så enkelt för några olycksaliga, halvkorkade killar att tillsammans ta över ett demokratiskt land och bygga en folkmordsdiktatur, nästan utan att någon märker det, åtminstone till en början.

Så enkelt att man kan få mardrömmar själv faktiskt.

För hur gärna vi än kanske skulle vilja att det stod OND i pannan på de ledande nazisterna, verkar de flesta ha varit rätt vanlig snubbar, någon gång i tiden.

Ta bara Speer själv, en begåvad men plågad liten kille i Mannheim, med mycket taskiga bröder. En kille som vill rita fina hus precis som pappa, och bli sedd av honom, för en gångs skull. En kille som älskade musik, en kille som skrev så taffliga kärleksbrev till den unga Margret att man vill utbrista åh du stackars pöjk när man läser utdrag ur dem.

Och sedan har vi ju de andra:

En kille som ville bli pilot och flygaräss.

En kille som skämdes våldsamt över sin felande fot att han började hata krymplingar.

En kille som ville jobba med massmedia – eller ska vi kalla det massuggestion?

En kille som ville äta på fina restauranger och smaka rysk kaviar, bli hjälte.

En kille som ville bli konstnär, men inte riktigt hade talangen för det. Typ.

(En kille med järnrör, höll jag på att skriva. En som skriker babbe och hora efter folk på stan. Men det tillhör ju en annan tid. Vår egen, dessvärre.)

Och ovanpå, under och mitt i allt detta – en puttrande antisemitism och rasism, samt en förödande underlåtenhet hos omgivningen att ställa frågor om vad en slutgiltig lösning egentligen innebar.

Ja, det är ohyggligt otäckt, just det här med vanligheten hos de där killarna, att några av de mest avskyvärda brott som begåtts i modern tid, utgår från det mänskligaste av det mänskliga:

Drömmar om ära och framgång.

Viljan bli sedd, respekterad, bli älskad.

Om inte av pappa och mamma, så kanske av någon annan, av en führer.

Och värst av allt: Hur lätt det verkar vara att (upp)finna och peka ut en yttre fiende när livet inte blir så där fantastiskt som man tänkt sig på pojkrummet, att säga att dom och dom och dom ska ut, eller i vart fall inte få stå före mig i kön till arbetsförmedlingen eller få öppna affär där jag bor.

Jo, den är ju lång Albert Speer och sanningen", runt 800 sidor.

Tung till både form och innehåll. Dessutom håller den en vaken om nätterna.

Men när man läst den, stannar den kvar i ens huvud för evigt.

Frågorna och svaren, mänskligheten och omänskligheten.

Tankarna på skuld, på ansvar.

Och just nu, när jag läst boken en sjätte gång, med knappt ett år till valet:

Vad är det vi en dag ska tvingas erkänna att vi anade, men inte förmådde göra något åt?

Vilka frågor är det vi inte orkar, törs eller vill ställa oss idag?

Om vi inte ska sluta som Albert Speer, är det nog bäst vi börjar formulera dem.