Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bokrecension: Jens Lapidus ”VIP-rummet”

Jens Lapidus
VIP-rummet
Wahlström & Widstrand

Annons

Jens Lapidus har lämnat förorten och flyttat in till city, till Stureplan och Östermalm. Snabba cash har blivit långsamma cash, men betydligt mer cash.

Efter tre minst sagt framgångsrika romaner om unga förortskillars dröm om snabba klipp, som blev djupa fall, går nu Jens Lapidus vidare till en ny trilogi där han gläntar på dörren till de allra rikaste.

Philip, affärsman och brat, har blivit kidnappad. Familjen vill inte kontakta polisen eftersom det med automatik innebär läckor till kvällspressen och är det någonting man över allt vill undvika så är det publicitet. Både för att det skulle vara riskabelt i själva kidnappningshistorien, men också för att familjer av det här slaget inte förekommer i något så simpelt som kvällspressen.

Familjen vänder sig till sin advokatbyrå. Den anlitar i sin tur ett privat säkerhetsföretag och låter en av sina juniora jurister, den mycket kapabla Emelie Jansson, hålla i utredningen. Motvilligt får hon till sin hjälp Nadjan, kallad Nalle, kallad Teddy. Teddy har just muckat från ett åtta år långt fängelsestraff för människorov, han kommer från gängvärlden och har kunskaper och kontakter som Emelie inte är i närheten av. Teddy är en karaktärstyp som har vandrat vidare från noir-serien.

”VIP-rummet” har inte samma nerviga driv som noir-serien. Jens Lapidus har medvetet hittad en annan stil i sitt skrivande, men det betyder inte att han på något sätt är långrandig. Det som talar emot ”VIP-rummet” är att karaktärerna aldrig får någon fördjupning, de blir mer ett representativt sällskap. Men detta är den första av i vart fall tre romaner om Emelie och Teddy så det finns tid att utveckla den delen.

Per Åhlin