Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya avsnitt av "Unika rum"

Udda platser och kreativa lösningar att bli inspirerad av!

Nolervik: Här gjordes folk av suputen – nu ska Floda bli pensionat

Annons

Helen Engstrand vid ingången till annexet på gamla Flodakolonin utanför Vemdalen.

När man kommer till Floda ett par kilometer utanför Vemdalen är det inte alls säkert att man överhuvudtaget reagerar, men om man stannar till, går ur bilen och spanar ut över markerna ser man spåren av kampen, idogheten och viljan av att bryta mark där bara myr och sumpmark tidigare funnits.

Vid vägen intill står ett par gula byggnader och lyser genom björkskogen. Här genomfördes för drygt hundra år sedan ett sorts nykterhetsexperiment långt från stadens sus och dus. Det var prästen Erik Eriksson Hammar som här i ödemarken skulle dana och förvandla stadens fyllon till skötsamma samhällsmedborgare.

Genom att ta alkoholister från samhället och lyfta in dem på anstalt kunde pastor Erik E:son Hammar, mannen på stolen, på ett effektivt sätt ta tillvara deras arbetskraft.

Han beskrev själv området så här: "...en öde myr, omgiven av försumpad skog med svart skägglav på karga grenar, på vilket fjällen blickade ned med stolt förakt, och åt vilket ingen människa gitte se."

Här var det långt till staden och frestelserna. I Floda var det nästan omöjligt att bryta kontraktet och ta sig iväg, hade de väl hamnat här en gång, blev de kvar. Alkoholismen skulle botas genom arbete med odling och jordbruk. Fäder fallna åt dryckenskap skulle bli idoga småbrukare och ansvarskännande familjeförsörjare.

Flodakolonin under storhetstiden. Till vänster syns den stora logementsbyggnaden med plats för tio

En majfredag knackar jag lite försiktigt på dörren till ett av de större gula husen på gården. Dörren öppnas av Helen Engstrand, inflyttade stockholmare, och ägare av Floda gård sedan ett drygt år tillbaka.

– Jag ville köpa ett ställe med djur och där det skulle kunna gå att driva någon form av verksamhet, berättar hon.

Då visste hon ingenting om gården.

– Vi var fyra som flyttade hit, men vi kände inte till något alls om huset. Jag hade bara varit här och åkt skidor en gång. Men när jag flyttade hit kändes det så rätt från början, det enda negativa var att det var så nergånget.

Nu bor Helen med sina barn på gården och samtidigt som hon jobbar som distriktssköterska i Hede har hon en ambition att renovera husen och satsa på någon form av verksamhet. Som ett pensionat.

– När jag är ensam så tar det lite tid, men det funkar som terapi. Jag har två rum klara, och ett tredje är på gång. Sedan är det tre rum till som ska renoveras, så det blir sex totalt.

Helen Engstrand flyttade från storstaden till Vemdalen för att ta hand om Floda. Nu arbetar hon som sköterska samtidigt som hon bit för bit renoverar de gamla rummen från Flodakolonins dagar.

Helen har också intresserat sig för gårdens och kolonins historia. Det där var inget hon kände till när hon tog hand om byggnaderna, men allt medan tiden gått har hon satt sig in i bakgrunden. Nu berättar hon:

– Pastor Erik Hammar flyttade hit 1908 och började bygga. Tanken var att de skulle vara självförsörjande. När det var igång fanns här både smedja, handelsbod, skomakeri, måleri, bokbindare, ångsåg och snickarverkstad, och som mest 30 kolonister. Det är en otroligt fascinerande historia om hur kristendomen skulle ta hand om och dana dessa människor för att de skulle kunna återanpassas till samhället.

Männen som hamnade På Floda arbetskoloni mer eller mindre tvingades att skriva på kontrakt. Här en bild från snickarverkstaden.

Pastor Hammar tillhörde inte dem som framhöll att alkoholism var en sjukdom utan att missbruket berodde på psykiska defekter, som omoral, hållningslöshet och dålig karaktär. Frisk luft, avskildhet och hårt arbete skulle styra över de intagna till ett nyktert leverne.

Hur länge höll de på?

– Till 1922, då kom inlandsbanan och drogs förbi här. Plötsligt var det inte så långt till staden längre och det blev lättare för kolonisterna att ta sig härifrån. Då upphörde verksamheten, berättar Helen.

Kolonister i skomakeriet på Floda.

Arbete i smedjan.

Nu ser Helen Engstrand fram emot att få renovera vidare och så småningom öppna för gäster.

Hon har också ett jobb att sköta, och djuren på gården. Dessutom är hon mamma till trillingpojkar plus en 13-åring, så det blir en hel del skjutsande åt olika håll på fritiden.

– Men det får ta den tid det tar. Det är jättemycket jobb och det blir dyrt när det dyker upp överraskningar som exempelvis röta i takåsarna. Jag trodde ett tag att Jamtli skulle vara intresserat av att hjälpa till med viss del av restaureringen, men de sa nej. Så nu får jag fundera ut något annat. Helt klart är att det måste göras något radikalt på ett ställe där det läckt in vatten, säger hon.

Hon ser positivt på framtiden för Floda.

– Ja, vi bor här och jag kan ta det i den takt jag vill. I förlängningen har jag tänkt mig ett ställe med mat och billigt boende, plus att jag driver ridverksamhet också. Jag tror det ska fungera, Vemdalen är ju välbesökt av turister.

Helen Engstrand guidar i gamla annexet från 1908.

Ljuset i trapphuset är nästan det finaste av allt, säger Helen Engstrand.

Flera av rummen börjar nu ta form.

Gården är ännu i dag ett myller av liv.

Reglerna som

Mer läsning

Annons

Nya avsnitt av "Hemma hos"

Inspireras av planlösningar, inredning och färgval!