Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: Så blev vilda Texas en lugn vik

Först ett torpställe i Östersem, som hörde till Ås. Därefter rena vilda västern. Och så ett bostadsområde i Östersund. Här är berättelsen om Lugnvik.

Annons

Det var precis efter det stora senaste snöfallet som jag kom flanerande längs Lugnviksvägen mot Persudden till.

Då fick jag se en man med en lång käpp och blå vinterjacka komma gående emot mig. Det hade i och för sig varit en helt normal sak om det inte vore för att han redan på håll ropade:

– Tänk att det skulle bli en vinter till!

Ja, det var uppseendeväckande hur vitt Lugnvik nu låg denna tisdagsförmiddag i april. Varje morgon var det som att en ny vinter slog till, och så kom våren på eftermiddagen och smällte bort allt.

Vi pratade en stund om snö och däcksbyten och sa adjö och han försvann i slasket bort mot centrum till. Jag vandrade vidare mot Persudden.

För det var ju där, ute på udden där utedansbanan nu står, som allt började.

På vinterpromenad i Lugnvik.

Men hasta inte. Det hade ju börjat ett par timmar tidigare när jag mitt i snöfallet hade stannat till på parkeringen utanför Kopparslagargränd 42.

För det var där jag själv var Lugnviksbo i början på 1980-talet.

På 33 år har jag inte återsett gården eller huset. Men när jag nu närmade mig, in förbi tvättstugan och runt hörnet och förbi lägenheterna på nedervåningen och fram till dörren, det var precis som då. Känslan. Precis som det var då, för över tre decennier sedan. Hemma.

I några stora kliv tog jag den spräckliga stentrappan, höll mig i räcket och gick fram till "vår" dörr. Men stopp. Där stod nu ett helt annat namn, där vi som unga blev föräldrar för första gången, därinne där mitt äldsta barn levde sina första tre år, där vi kämpade med öroninflammationer, penicillinkurer och vattkoppor. Därinne där vi firade första barnets 1-årsdag, 2-årsdag, där vi bodde när min pappa gick bort. Där jag framkallade mina svartvita fotografier i badrummet.

Där stod nu ett annat namn. Ett annat liv. En annan era.

Men känslan var densamma, hemtrevnad och värme. Det var en fin tid, Lugnvikstiden.

Trapphusfönster mot gården på Kopparslagargränd 42.

Ute runt hörnet stöter jag på Erik Lundin. Han är ute för att slänga skräp i containern och passar samtidigt på att rasta hunden Fifi.

Erik om Lugnvik.

– Jag trivs bra här, det är så mycket människor och de pratar så många olika språk.

Erik Lundin bor i ett av tvåvåningshusen på gården innanför höghusen. – Jag trivs bra här med alla människorna, säger han.

Annars längtar Erik som mest till stugan i Selsålandet i öst-Jämtland.

– Dit åker jag så fort det tinar upp. Det är mycket att göra på byggnaderna där, berättar han.

Lugnvik är en stadsdel med många skepnader. Från början en arbetarort, sedan flyttade även tjänstemännen hit och byggde sina villor på västra sidan av järnvägen ner mot vattnet. Och så på 1970-talet när de stora hyreshusen byggdes, dit många människor utifrån bygderna flyttade, de som ville komma närmare stan, dels på grund av arbete, men också när de började bli gamla. Tryggheten.

I Lugnvik bor kanske ett sorts genomsnitt av länets befolkning. De flesta bor i typiska 1970-talshus, mekaniskt uppradade huskroppar. Som ny i området är det lätt att gå fel, likhetsprincipen gäller för hela området och man måste ha koll på namnskyltarna.

När jag trodde jag var på Kopparslagargränd var jag i själva verket på Färgargränd.

Jag lämnar Erik Lundin och Fifi. Går vidare längs promenaden, möter någon enstaka människa med hund, någon med barnvakt. Det är en balanserad aprilförmiddag i Lugnvik. Passerar den igensnöade Olle-parken där stadsdelens fina bouleplan ligger och bortom den förskolan där ungarna i färgmustiga kläder lyser i vitheten.

Boulebanan.

Lugnvik är tyst.

Så tyst att man kan höra en snöflinga landa.

En gång var Lugnvik känt som en egen byhåla. En liten ort utanför Östersund på vägen västerut med egen affär, egna kiosker och bensinstationer. E 75:an gick rakt genom byn och trafiken var tät.

Husen poppade upp lite här och var och folk hade till synes nästan slagit upp hus där de hade blivit nedsläppta. Byn fick prägel av charmig nybyggarort, men blev med tiden också en ganska luggsliten kåkby. Det fanns de som såg ned lite på Lugnvik eftersom danstillställningarna där fick rykte om sig att vara stökiga och att det gick vilt till när Lugnviksraggarna samlades i centrum. Lugnvik kallades lite vanvördigt, men också med glimten i ögat för "Lilla Texas". Detta efter dansbanan som hette Texas.

Fram till 1954 hörde Lugnvik till Ås socken och 1954 köpte Östersund in området för att ha möjligheter att expandera, främst vad avsåg industrimark.

Gamla Lugnvik. På den tiden när Lugnvik var en byhåla utanför Östersund.

I centrum är det heldött i dag.

Det är långt ifrån den tid när det sjöd av organiskt liv, när människor kom och gick, och när affärer, kiosker och andra näringar fyllde ortens behov av service och förströelse. Centrum i Lugnvik är ju något som inte människorna själva bestämt, tvärtom är det Östersunds stadsarkitekt som ovanifrån placerat in detta ökenlandskap en gång i lite missriktad välvilja.

Här är underbara bilder från gamla Lugnvik

De flesta åker ju till macken. Den ligger i andra änden av Lugnvik, utanför den mäktiga sköld av höghus som i en halvcirkelbåge är vänd ut mot Trondheimsvägen och industriområdet på andra sidan. Dit åker folk. Mest.

Världens bästa mack, säger de Lugnviksbor jag pratar med. Den har allt. Och alldeles intill finns pizzerian. Annars åker man till stan.

Lugnviks centrum. Skenet bedrar lite, till synes dött, men bara en dörrknackning bort är det fullt av liv.

Så knackar jag på i Lugnvikskyrkan som ligger vid detta Himmelska fridens torg i Lugnvik.

Knack, knack!

Ragnhild Hamberg öppnar. Klingande norska möter mig och jag känner mig fantastiskt välkomnad och varm inombords.

Hon berättar för mig om allt som händer och är på gång. Om en timme barntimmar, utflykter, sång och musik med trubaduren Lennart från Söderhamn ... och jag hinner inte anteckna allt. Glädje och värme präglar kyrkan där föräldrar och barn börjar strömma in.

Jag träffar också konstnären och barnledaren Marie Johansson som berättar om stundande vårsalong för barnen och så kommer prästen Maria Rystedt och berättar om gudstjänster om helgerna, och att kyrkan också hyrs ut till eritreanska ortodoxa församlingen i Jämtland.

Ragnhild Hamberg, Marie Johansson och Maria Rystedt, samtliga kreativa ledare som sätter färg på Lugnvikskyrkan.

Så går jag vidare. Passerar järnvägen vid övergången alldeles vid gamla skolan som nu ser helt öde ut. Väl överkommen fälls bommarna och ett godslok passerar baklänges mot Östersund. Jag går ned på Lugnviksvägen och genom den gamla fina villabebyggelsen med stora tomter, och som det var meningen att hela Lugnvik skulle förses med en gång i tiden. Dock blev det andra tider och stadens styrande ansåg att Lugnvik skulle byggas tätare. Det blev nybyggnadsförbud för privatpersoner och i stället byggdes ett stort bostadsområde öster om järnvägen. Det byggdes mellan 1972 och 1978.

Gamla skolan i Lugnvik.

Järnvägen skiljer Lugnviks båda ansikten åt. Egnahemsområdet väster om järnvägen och det väldiga bostadsområdet öster om densamma.

Här var det en gång i tiden snickeri- och skidfabrik. Bland annat arbetade Vasaloppsvinnaren Elias Nilsson (1938) här och det var här han tillverkade sina egna skidor som han vann loppet med.

Nu är jag snart vid Persudden.

Den är döpt efter en skogspatron som hette Per.

Det var där det en gång började. Där fanns ett torpställe tillhörande i Östersem, Ås, på 1800-talet, som köptes upp 1851 av skogspatronen och ekonomidirektören Per Wikström. Han kom ursprungligen från Medstugan. Det är troligt att det också var han som döpte stället till just "Lugnvik" när platsen styckades av.

Själva namnet är lite höljt i dunkel. Det är inte alls säkert att det från början har med ordet "lugn" att göra utan att det tillhör de gamla "lunger"-namnen, Lungre i Kyrkås, Offerdal som exempel. Lunger i den betydelsen handlar om grusåsar, och kanske har det med vikens synliga grusbotten att göra. Viken där Wikströms forna torp låg hette också "Lugnviken".

Platsen med den grusiga stranden kanske. Men det är det väl inte så många som tänker på i dag. Lugnvik är ett trivsamt bostadsområde och lite av sovstad till Östersund.

En fin och lugn vik bara.

Persudden, april 2016.

Tillbaka vid bilen som jag parkerat vid Kopparslagargränd. I ett fönster i entrén till ett av höghusen möter jag den här mannnes blick. Det blir ett märkligt möte som slutar med att vi borde ha varit klasskamrater från första klass. Vi är födda samtidigt, kommer från samma ort, men han flyttade när hans pappa fick jobb i Stockholm under stora flyttningsvågen på 1960-talet.

Lennart Thyselius jobbar åt städbolaget och fixar trapphuset på Kopparslagargränd. Jag och han skulle ha gått i samma klass i Krokom. Men det blev inte så. – Vi flyttade till Stockholm när jag skulle börja första klass, berättar han.

Nolervik: Följ med en stund, till Odenslund!

Annons