Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bräcke by night – fylla och fight

Av en händelse hade jag stött ihop med dem under ett annat jobb för ÖP Lördag. Det var två unga människor, som så ocensurerat hade berättat om hur livet gick ut på att slå ihjäl tiden i ett söndertråkat Bräcke.

Min känsla var att de ville berätta och att någon lyssnade.

Deras berättelse satte spår i mig och jag ville återberätta den för andra. Det var inga problem för dem, för det var ju så här det var. För säkerhets skull kontaktade jag även en av föräldrarna.

– Det är okej för oss om han vill berätta sin historia. Han står alltid för vad han säger. Det är viktigt att deras röster kommer fram.

Berättelsen ger ingen förskönande bild av Bräcke, men för de båda ungdomarna Linnéa Danielsson och Jon-Erik Johansson är den sann. De går på maskinförarutbildningen på gymnasiet och en vardagskväll tog de mig med på road trip i Linnéas bil längs Bräckes gator.

Historien är skriven nästan så som den framfördes. Den är inte friserad, inte tillrättalagd, utan som den berättades för mig och som jag tolkade det som sades där jag satt i baksätet på en vit Volvo 740 i två timmar.

Den är rak och öppenhjärtig från två unga jämtar.

De lever sitt liv som det är nu.

Men de har också drömmar om ett annat liv.

Och om jag ska tro dem på deras ord är det egentligen bara en sak som är riktigt säker, de kommer aldrig att lämna Jämtland.

– Det finns ingen anledning. Allt finns ju här om man vill, säger Jon-Erik.

Annons

Skymningen faller sakta över Sundsjön och klockan är redan sex. Jag fiskar upp mobilen och ringer ett samtal för säkerhets skull.

– Ja, det är Jon-Erik.

– Hej, det är Stefan, jag skulle bara kolla så ni är på plats.

– Jadå, vi är ute och glider på byn.

– Okej, jag passerar Gällö nu och är väl där om tjugo minuter.

– Ja, då ses vi vid CG om en stund då, svarar Jon-Erik.

Parkeringen vid Centrumgrillen lyses upp av en informationsskylt om Bräcke. Det är ett gult sken som speglar sig i den fuktiga asfalten. Intill glider kvällstrafiken stilla förbi längs E 14 och ett trafikljus skiftar sitt förutsägbara sken i givna intervaller.

Det är en onsdagskväll i sena oktober och det är fuktigt och disigt och första blötsnön har lagt sig. Liksom mörkret.

Jag parkerar bilen och drar åt handbromsen när en vit Volvo 740 sakta glider upp bredvid. Den blinkar med extraljusen och en sidoruta vevas ner.

– Hej, och välkommen till Bräcke, säger en röst inifrån bilen.

Jag svarar med en fråga, lite klyschigt så där:

– Bräcke by night?

– Javisst, Bräcke by night, fylla o fight, fyller rösten i.

Det är Jon-Erik Johansson. Han är en ung man från Oviken, och han går på maskinförarutbildning i Bräcke. Inne på andra året av tre.

– Hoppa in och sätt dig, säger han.

– Du får flytta på lite grejer, det är ganska stökigt, säger en annan röst, som tillhör chauffören.

Under en väldig luva med pälsbräm tittar Linnéa Danielsson fram. Hon kommer från Färjsundet i Strömsund och går i trean på maskinförarutbildningen. Det är hon som kör.

De bjuder nu på en resa genom ett kvällstrött Bräcke. Genom ett av dessa förut så malliga stationssamhällen som nu har svårt att hitta sin identitet.

Jag känner mig lite som en stereotyp normmänniska från en tidningsredaktion i länshuvudstaden som plötsligt fått en biljett in i en annan värld. Den pågår parallellt med min egen. En värld utan vuxna, en värld med andra regler och oskrivna lagar. En värld för sig.

Vi sitter inte på en redaktion eller på något ställe jag valt. Där jag nu sitter i baksätet i en vit Volvo 740 på Bräckes gator är det på Jon-Eriks och Linnéas egna villkor. De är hemma här.

Jon-Erik säger:

– Bräcke väljer man inte, det är ett ställe man måste vara på. Hade det inte varit för skolan hade jag aldrig åkt hit.

Linnéa håller med:

– Här måste man hela tiden hitta på något att göra, hade jag varit hemma hade det varit helt annorlunda, då hade jag känt ett inre lugn.

– Här handlar det enbart om att slå ihjäl tid, säger hon.

– Ja, så lågt har man kommit här att man måste döda tiden i stället för att göra något av den, säger Jon-Erik.

Vi åker längs Hantverksgatan bort mot Jämtkrogen. Linnéa blinkar med ljuset igenkännande åt en grupp ungdomar som är ute och går.

Jon-Erik säger:

– Det är egentligen en ganska konstig stämning i Bräcke, det är så grupperat. Dels är det invånarna, och så är det vi som går på gymnasiet och så är det invandrarna.

– Eftersom vi rör oss mest i samma grupperingar blir det väldigt intensivt med folk. Man blir ganska less till slut. Man är med samma människor på skolan, på fritiden och på nätterna, säger Linnéa.

– Det är också lätt till att det blir en jävla massa bråk. Det kan bli tjafs om något man sagt om någon annan, och man måste stå till svars, men jag har slutat att bry mig. Jag skiter i de personerna och så är jag med någon annan i stället.

Jag frågar om det är en rangordning bland folk.

– Ja, det är det absolut, säger Linnéa.

• Hur då?

– Treorna styr över ettorna och tvåorna.

Jon-Erik:

– Kanske inte så mycket över tvåorna ändå. I tvåan blir man mer accepterad och kan bli kompis och man upptäcker varandra. I ettan är man mer osäker och söker sin plats.

• Är det så att någon blir mobbad?

– Det finns några, bland annat en kille som tänkte sluta när någon i trean tog bilder på honom i fyllan. Han var helt avdäckad.

• Bilder som läggs ut på nätet?

– Nej, det är mest att de går runt och man visar varandra, säger Linnéa.

Jon-Erik säger sedan något som sammanfattar livet för ungdomarna i Bräcke:

– Bräcke tar fram de dåliga sidorna hos en. Det är inte bra för hälsan att bo här.

• Hur tänker du då?

– Man äter dåligt, tränar lite, röker, snusar och dricker sprit. Att vara här i tre år är som att åldras med 20 år, säger Jon-Erik.

– Men vi ska inte glömma att det kan vara ganska roligt och tokigt i Bräcke också, säger Linnéa.

– Ja, vi hittar ju på mycket tok, i alla fall vi som varit här lite längre. I stället för att sitta någonstans och spela kort och supa kan vi komma på att vi ska dra iväg någonstans, göra road trips, säger Jon-Erik.

– Som den där gången när vi drog till Norge mitt i natten, säger Linnéa.

Jon-Erik skrattar.

– Ja, då snurrade vi omkring på byn med bilarna och så kom någon på att "va fan, vi åker till Norge", och så gjorde vi det.

– Vi kom till gränsen, stannade och pissade, och åkte hem igen. En annan gång tankade vi bilarna och åkte till Stockholm.

• Finns det verkligen ingenting att göra i Bräcke om kvällarna?

– Det är verkligen ingenting. Det enda som händer är mek-kvällar på skolan på onsdagarna. Men det brukar vi inte gå på. I stället blir det att vi samlas någonstans och dricker eller så drar vi runt på byn.

Linnéa:

– Och när vi dricker är det alltid "fullast vinner".

– Ja, allt ska vara slut, säger Jon-Erik.

De berättar att de gör allt tillsammans och att de inte har någon kontakt med andra.

– Det är olika världar. De enda Bräckebor vi känner till lite är de som jobbar på affärerna eller på skolan, säger de.

I övrigt lever de i total okunskap om varandra.

Ganska ofta blir det gängbråk.

På skolan går både de som flyttat till Bräcke från andra ställen i Norrland och de som hamnat här som flyktingar. De går inte alltid så bra ihop.

– Det är en hel del rasism på skolan, säger Linnéa.

– Det har varit en tradition på skolan, nästan som en kultur, att det varit lite smågrejer mellan maskinförarna och invandrarna. Det kanske har börjat med en liten grej och så har det blivit större och större och till slut smäller det, säger Jon-Erik.

• Då blir det regelrätta slagsmål?

– Ja, och inte så lite heller. Då är det både knivar, knogjärn och kedjor. Jag har själv blivit knivskuren en gång.

Och så berättar Jon-Erik om bråket som ledde till ett knivhugg.

– Det var på höstterminen i ettan som jag kom i diskussion med några och de var så tajt grupperade omkring mig. Det blev tjafs och småbråk och de sa till mig att jag skulle låta bli den och den och så slutade det med en kniv i benet.

I våras blev det nya bråk när Jon-Erik skulle kliva på tåget för att åka hem till Oviken över helgen.

– Då var vi några från olika grupperingar som hamnade i bråk, kanske 8-9 stycken från början. Men så ringde någon ett telefonsamtal och inom några minuter kryllade det av maskinförare som skulle hjälpa till, och då kom det naturligtvis också en massa till hjälp för den andra grupperingen. Ett tag var vi väl kanske 40 personer där som bråkade. Jag råkade illa ut då någon slängde en papperskorg i skallen på mig, men klarade mig bra annars.

Den gången kom polisen dit och händelsen blev omskriven och omtalad.

– Efteråt blev jag kallad till rektorn, som sa "Är det du som har startat en slagsmålsklubb i Bräcke?". Hon sa också att jag borde ha gått därifrån i stället för att ta striden. Jag blev så förbannad, jag menar jag kanske inte är guds bästa barn men jag blev ju utsatt själv och då är det svårt att vara någon Jesus. Jag delar aldrig ut första slaget, men om det är någon som sopar på mig då slår jag tillbaka.

Det är en hård värld?

– Ja, det är hårt, och det värsta är att det oftast inte räcker med att någon ligger ned, helst ska personen ifråga tryckas genom asfalten, säger Jon-Erik.

Linnéa:

– Men det är stor skillnad på att vara kille eller brud.

• Vaddå, bråkar aldrig tjejerna?

– Inte så ofta, men det händer. En gång var det en riktig girlfight, det var en brud som gav sig på en kompis till mig och slet henne i håret och de började sparka på varandra. Det handlade om att de var fulla och bråkade om killar.

• Var du med?

– Ja, jag var där. Jag lät dem hålla på så länge som det bara handlade om det, men så började en av tjejerna att sparka den andra i huvudet och då sög jag tag i dem och tryckte upp dem mot väggen.

• Du har respekt med dig?

– Nja, kanske inte det direkt ...

– Jo, det har du visst det, säger Jon-Erik.

Vi åker mot Torpbacken där de brukar åka utför på skåpluckor och annat som glider bra på isen på vintern.

– Vi måste hitta på sådana tokigheter, annars går man under, säger Jon-Erik.

De berättar att de inte har någon kontakt med invånarna i Bräcke. Och det finns nästan inga vuxna i den här världen.

– Den enda vuxne vi möter någon gång är Patrik. Han är fritidsledare och jäkligt bra. Han är den ende som förstår oss. Skolan och utbildningen är bra, men när det gäller allt annat gör inte skolan ett skit för oss. Det är mycket hysch-hysch från deras sida, och om det händer något på skolan gör de egna internutredningar i stället för att polisanmäla, säger Jon-Erik.

Det är en mörk bild de målar upp av orten. Utbildningen är bra, men resten pest. Nu vill de bara att de tre åren ska gå så de får ge sig iväg.

• Vart?

– Hem, säger Jon-Erik. Jag har redan räknat ut allting. Hem till Oviken, ta över gården av farsan. Jämtland lämnar jag aldrig. Jag är Oviksbo, och det finns inget bättre ställe, det är inget mer med det.

– Jag ska också ta över kåken efter farsan, säger Linnéa.

– Jag förstår egentligen inte, varför ska man flytta? Vi har ju allting, säger Jon-Erik.

– Men det är klart, finns det inte jobb och man vill lyckas då måste man flytta. Det finns bättre förutsättningar på andra ställen, säger Linnéa.

Sedan säger hon också:

– Det kan bli så att jag sticker till Kiruna och jobbar i gruva eller kör kran på en plattform i Norge. Där går det att tjäna pengar.

Jon-Erik håller med:

– Ja, i så fall under en period. Men då är det mest för pengarna.

Hon styr in på Hantverksgatan igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

– Det är väldigt lugnt ikväll, säger hon.

Vid parkeringen på CG slår trafikljusen om till grönt och en långtradare svänger in bredvid oss. Det är en före detta elev på gymnasiet som stannar för ett snack.

Så jag tackar för skjutsen och Jon-Erik säger:

– Bräcke by night, fylla och fight, det låter kanske som en klyscha, men det är fan sant.