Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: De bor på länets giftigaste plats

Det här är berättelsen om byn som en gång var en av de livligaste i Jämtland.
Sedan försvann allt. Nu är den en en pärla i Bräckeskogen.
Men också den giftigaste platsen i Jämtland.
Ejan Lindgren bor mitt på giftigheten.

Annons

Skenet bedrar. Vid detta lugna vatten, sjön Grötingen, i Bräcke kommun, finns ett av Sveriges giftigaste områden.

Allt är helt stilla.

Löven hänger livlösa, sjön visar inte den minsta krusning och allt speglas i dess yta. Solen bryter igenom tunna molnslöjor, och det blänker till i daggen från de vissna rallarrosornas vita bomull.

Det kan inte vara vackrare i paradiset.

Hade det varit för drygt hundra år sedan hade en stor fabrik i trä speglat sig där i sjön också. Det var den gamla tjärfabriken, som levererade tjära till stora delar av landet.

Tar några steg, spanar ut över risigheten som skiljer mig från sjöstranden, och hittar till slut en stig ned mot vattnet. När jag tittar bakåt ser jag gavelspetsen på gamla stationshuset.

Jag är i Grötingen.

Stationshuset i Greningen lyser genom slyet. Uppe på plattan hitom stationen var lastningsplatsen för kol och tjära som skulle ut i världen.

Det var när tiden var en dröm. När Sverige var ett land som ingen nu levande har sett. Det moderna samhällets födelse. Det land som din morfars morfar och mormors mormor verkade i, och starten till det samhälle vi har i dag. De första järnvägarna, de första fabrikerna, bönder, arbetare, industrimagnater. Hur såg Sverige ut? Vart kom de ifrån? Varför var pappa, mamma, farfar och mormor som de var? Varför bodde de där? Hur såg deras liv ut?

Och vad lämnade de efter sig?

Kanske började det just här i Grötingen, en obemärkt plats vid järnvägen norr om Bräcke.

Allt fick ett uppsving när engelska politiker släppte på importtullarna på 1840-talet och plötsligt stod nästan en halv miljon svenska unga män beredda att kasta sig ut i Norrlands skogar för att hugga timmer. Stora folkvandringar ägde rum och många män och kvinnor från de södra delarna av landet kom till Jämtland för att söka jobb i skogarna.

Med timret och andra naturtillgångar som säkerhet kunde Sverige med hjälp av utländska lån anlägga de första järnvägarna, städerna fick ett uppsving, stationssamhällen poppade upp och fabriker började byggas i landet.

Grötingens station.

På många ställen byggdes små samhällen kring industrierna, och här vid sjön Grötingen, intill järnvägen en och en halv mil nordväst om Bräcke, bildades ett mindre samhälle.

Grötingen var i början på 1900-talet en av Jämtlands livligare orter med omkring 300 invånare, handelsbod, skola och eget Folkets hus.

De första som bosatte sig vid Grötingen var en faktor Fredrik Jansson med familj, samt kolaren Erik Andersson med hushållerska och tre barn. Det står att läsa i en gammal tidningsartikel om byns tillkomst. Året var 1897. Vid folkräkningen 1910 bodde 263 personer i Grötingen.

I dag bor ett 15-tal kvar. Alla med koppling i tiden bakåt till glansepoken i ortens historia.

Jag knackar försiktig på dörren till en vackert belägen röd liten stuga mitt på gamla fabriksområdet. Det är mest på chans.

En man öppnar. Han ser förvånad ut, men möter min blick med nyfikna ögon.

Jag känner av värmen och intresset för främlingen, som är jag.

Ejan Lindgren. Tredje generationen Lindgren i Grötingen. Hans farfar och farmor flyttade hit i jakt på arbete när fabriken var ny i slutet på 1800-talet.

Ejan Lindgren är tredje generation Lindgren i Grötingen.

Alert. Med sinnena påkopplade och med ständig radar för att upptäcka detaljerna påslagen.

Vi sitter en stund i storstugan. Insläppt i det innersta hos Ejan och Siv.

Tänker på det. Ynnesten. Förtroendet.

Det är en öppenhet och tolerans hos många människor. Det är helt otroligt egentligen, hur folk öppnar sina dörrar och släpper in en.

En inbrottstjuv har varit framme.

Och nu min egen tvehågsenhet. Å ena sidan intresset för den giftiga byn, å andra sidan min nyfikenhet för historien. Om tjäran, byn, och människorna.

Min fråga slinker ur helt journalistiskt till slut, utan att vare sig jag, Ejan eller Siv, är riktigt beredda.

– Är ni rädda?

Vet inte vart den kom ifrån. Men det är väl sådant som rinner ur en om frågeobjekten råkar bo mitt på ett av länets fyra giftigaste ställen.

– Är ni rädda för giftet?

De skrattar till.

– Nej, nej, inte ett dugg, svarar Ejan.

– Vi tänker aldrig på det, säger Siv.

– Mamma min bodde här i hela sitt liv, och hon blev 96 år, och vi är båda över 80, säger Ejan. Ejan är 83, Siv 85.

Dum fråga.

Ganska typiskt räddhågset frågat, som vore jag ute efter att skapa sensation.

Ejan Lindgren har jobbat hårt i ett helt liv. Nu ägnar sig han och hustrun Siv åt trädgårdsodling på gården i Grötingen. – Vi vattnar med vatten direkt från sjön, det innehåller allt som växterna vill ha, och de frodas verkligen, säger Ejan.

Vi sitter tysta i några sekunder. Sedan säger Ejan:

– Vi ät fisken å.

– Å vattne ha vi borra efter och det är inget fel på det heller.

– Vi har ju skickat prover på det och det var inga problem, säger Siv.

Men det finns i grundvattnet, giftet. Säger Ejan. Så det är inte läge att röra om för mycket i jordskorpan.

– Då kan det ta hus i helsike, då kan hela sjön bli förgiftad och så far det ut i ån.

Sjön är full av fisk, och det är inga problem att äta den, säger Ejan. Detta trots att det ända fram till 1930-talet släpptes ut tjära i sjön.

Ejan och Siv bodde först i Grötingen. Sedan sköljdes de med av flyttvågen på 1960-talet till Stockholm där Ejan jobbat som anläggningsarbetare. Siv var också ute och kockade på samma anläggen som Ejan, så de har liksom jobbat ihop.

1996, efter 45 år i Stockholm, fick de en dragning hemåt till Ejans hemtrakter.

– Men då när vi kom tillbaka var det inte alls som förut. Allt var ju borta, och hade jag vetat då att alla jobben skulle vara borta och att det skulle vara så här dött här, då vete katten. Nu kan jag sakna livet i Stockholm, säger Ejan.

Tjärfabrik och kolugnar byggdes upp i Grötingen.

Annat var det när Ejans föräldrar växte upp på platsen.

Byn växte som en svamp ur jorden när JE Åslin startade Aktiebolaget Carbos verksamhet vid sjön Grötingen intill järnvägsspåret mellan Bräcke och Långsele. Det byggdes tjärfabrik och tre väldiga kolugnar på platsen, och hit kom arbetare från hela landet.

Grötingen blev en smältdegel av folk och dialekter och var snart en av Bräckes största industriorter. 1900 bodde 45 personer i Grötingen, 1910 hade siffran vuxit till 263, och den siffran höll sig sedan ganska konstant fram till nedläggningen 1937.

Ejan växte upp i Grötingen. Och några av sina första år bodde han i det här huset, nu fallfärdigt rivningshus. – Känner du inget vemod, Ejan, frågar jag. Nej, skrattar han till svar och skakar på huvudet. Inget vemod, jag blir bara glad om de river det här, det är ju farligt som det är nu. Det är två hus som står och förfaller, och byborna har försökt få kommunen att riva dem. Men hittills har inget hänt.

Ejan säger att han kan visa mig runt på området, och var de giftigaste platserna är. Så vi går ut på gruset framför hans och Sivs hus.

– Farsan var född 1901 och började jobba på verket som ung, sedan var han hyvlare på sågen. Huset som vi bor i har varit smidesverkstad som farsan köpte av disponenten 1952. Det var av tegel, och sedan har jag byggt in det.

Vägen där den gamla tjärrännan gick ut i sjön har vuxit igen.

Det är hundra meter ned till sjön från Ejans hus. På vägen ner visar han mig ett antal svarta fläckar i gruset.

– Det är tjära som ligger kvar. Och hela vägen här gick en spåntad ränna från fabriken. I rännan rann all överloppstjära rakt ut i sjön.

Det är nu hundra år sedan, men vi ser än i dag den svarta marken och tecknen på förgiftning. När vi kommer ned till sjön visar han var tjäran rann ut, och där är botten fortfarande missfärgad.

Ejan säger:

– Så här ser det ut i stora delar av sjön här, ett bra stort område. Då när det var som mest rann det väl ut i Gimån också. Jag vet att de märkte av det i Gimdalen.

– Här gick det ut otroliga mängder med tjära rakt ut i sjön. Det är inget fel på vattnet, men de kan aldrig börja gräva i skiten utan att bygga in med täckdammar, säger Ejan.

Länsstyrelsen har genomfört provborrningar och tagit prover vid flera tillfällen i Grötingen. Vid en tidig analys gjordes bedömningen att området hade mycket miljöfarligt avfall, men att det bedömdes ligga i riskklass 2.

Under senare år har Grötingen lyfts upp till riskklass 1, vilket betyder att det är högt prioriterat eftersom det kan betyda allvarlig risk för miljö och hälsa. Det finns fyra platser i länet som tillhör riskklass 1, Järpens massafabrik, Äggfors fabrik i Mörsil, Hissmofors gamla gabriksområde, samt Grötingen.

I marken i Grötingen finns bland annat ett ton PAH och 20 ton tungmetaller.

LÄS OCKSÅ: Polycykliska aromatiska kolväten (PAH)

LÄS OCKSÅ: Det förgiftade landet (Aftonbladet)

Ejan öppnar ett av borrhålen.

Dessa platser ligger i den plan för sanering som finns och där staten är beredd att tillföra medel, och där allt ska vara klart till 2050.

– Men ska de göra något här så är det nog säkrast att bara täcka över hela området. Att det ska saneras tycker vi förstås är bra, men det kanske inte blir medan vi lever, säger Ejan.

LÄS OCKSÅ: 10-tals ton föroreningar utgör hot mot människor och miljö i Natura 2000-område

Gamla industriområdet i Grötingen har växt igen. Men om man letar finner man gamla husgrunder, rostiga järnsaker och murningar, samt en och annan tjärfläck.

I en studie från förra året med provtagningar i Grötingen skriver länsstyrelsen i sin rapport att området är mycket allvarligt förorenat i mark, grundvatten och på sjöbotten.

Hälsoriskerna för människor som bor i området består bland annat av föroreningar som fastnar på huden i samband med bad, som andas in i partikelform eller oavsiktligt hamnar i munnen.

Vad döljer du för mig?

I rapporten berättar miljöskyddshandläggare Anna Löfholm:

– Det är höga halter och stora mängder föroreningar som förekommer i området. Men de mark- och vattenförhållanden som råder i området gör att spridningen till ytvattnet verkar vara liten. Det är positivt.

– Här är ett av borrhålen, som de var här och gjorde förra sommaren, säger Ejan och skruvar av locket så jag får titta ner i hålet.

– Men det finns nog ingen fara att människor blir skadade, allt skit ligger ju under allting. Jag är inte ett dugg rädd, och jag har inte varit sjuk på hela tiden jag bott här. Tar man bara den där influensasprutan varje år så klarar man sig, säger Ejan Lindgren.

Det enda som finns kvar av den gamla tidens bebyggelse i Grötingen är två rivningskåkar vid sjöstranden. I det till vänster har Ejan bott som liten.

När jag lämnar Ejan och Siv och går mot bilen som jag parkerat vid järnvägen och gamla lastageplatsen tycker jag mig förnimma en ganska tydlig doft av tjära.

Annons