Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brevet från mitt 15-åriga jag damp ned på hallgolvet

Så kom det till slut.
Brevet.

Annons

På papper, för mejlen hade kanske uppfunnits men inte nått högstadiet i Änge, och med en så yvig handstil att den letat sig ut åt alla håll på det tjocka papperet, som jag minns att jag rev ur ett skissblock för kolteckning.

Brevet till mig själv, skrivet 19 september 1994, i villan i Rise där jag är uppvuxen.

"Hej Elin! Jag känner mig nästan lite blyg för dig, tänk om du inte är som jag nu hoppas att jag kommer att bli!?", inleds det, och i tjugo år, fram tills nu i veckan, har det förvarats hos Postmuseet i Stockholm.

Det var OSA, en tidning riktad till ungdomar som Posten gav ut och som jag minns att vi hämtade i en klädbutik i Östersund, som uppmanade oss att skriva de där breven till oss själva, som vi skulle få tillbaka om exakt tjugo år om det bara gick att spåra oss då.

Vad tänkte hon, hon som just börjat nian, att hon som läste brevet vid 35 års ålder skulle vara vid det här laget?

Jag minns inte riktigt.

Och vad tänker hon som är 35 nu om den tjej som skrev brevet?

Jag vet inte riktigt. Att hon är pladdrig, glad och nog så anspråksfull, kanske.

Hon, det vill säga jag, skriver att hon "pluggar, pluggar, pluggar, sover och drömmer om (och här utelämnar jag ett namn, hon var visst kär i honom men inte han i henne och han bor så vitt jag vet fortfarande i Jämtlands län och det finns ingen anledning att ofrivilligt dra in honom i den här krönikan nu ...)

Hon, som alltså är jag, berättar att hon just varit i England för första gången, att hon fortsätter med löpträningen, att hon simmar på fredagar fast just den kommande fredagen ska hon gå på bio och att hon lyssnar på Guns 'n Roses, Crash Test Dummies och Madonna.

Sedan kommer allvaret över henne:

"Kanske borde jag inte bara skriva om mig själv, så här kommer lite samhällsfakta:

– Sossarna vann valet igår och Ingvar Carlsson blir statsminister igen

– USA står berädda (jodå, inklusive stavfelet) att invadera Haiti

– Kriget i Jugoslavien (fd) pågår

– Sverige har allvarlig ekonomisk kris!"

(Mm, man kan misstänka att jag var lite Bosse Ringholm när jag gick nian ... Jag instämmer.)

Mot slutet av brevet kommer hon, som var jag, in på det ännu en gång, det här med vem hon är när hon läser brevet hösten 2014:

"Jag hoppas att jag inte är alltför förändrad? Jag gillar mig nämligen rätt bra nu. Hoppas att jag har ett underbart liv!".

Nåväl, Elin, det här är mitt svar (vi skickar inte pappersbrev längre):

"Jodå, det går väl ganska bra. Livet är sig likt. Underbart ibland och ibland en enda sörja. Jag är också mig lik, tror jag. En del dagar arbetar jag hårt och andra drömmer jag bort. Precis som du. Framför allt: Jag gör så gott jag kan. Det tror jag att du gjorde också."

Det enda jag inte vet hur jag ska besvara är det tillägg den där lite pretentiösa tonåringen gjort: "PS. Var aldrig rädd för att göra något du vill. Av rädsla för att falla faller man (Shakespeare) DS."

Det får jag väl ta med mig och klura på i tjugo år till.

---

Har du också fått brev från dig själv? Vi söker ett antal personer för ett reportage. Kontakta ÖP:s reporter på mejladressen lina.lindback@op.se

Annons