Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bristen på empati är det stora problemet

De senaste veckorna har debatten kring privatisering inom äldreomsorgen rasat med full kraft. Grova missförhållanden i kombination med provocerande skatteplanering har lett till en massiv och befogad upprördhet. Nu behövs snabba verkningsfulla insatser. Nolltolerans måste vara det som gäller.

Annons

Det finns inget försvar för vårdbolaget Caremas till synes omänskliga inställning och jakt på vinstmaximering. Driver man ett företag inom vårdsektorn måste självklart empati vara ett kärnvärde. Även från de som sitter på pengarna och som styr, långt ovanför vårdpersonalen.

Stora vinstuttag kan inte få vara överordnat omsorgen för vårdtagarna. Den som inte klarar denna balansgång ska heller inte få vara verksam på denna marknad överhuvudtaget.

Tyvärr har inte äldreminister Maria Larsson (Kd) tagit tidigare kritik på tillräckligt stort allvar. Hon har haft alla möjligheter. Redan 2008 varnade Riksrevisionen för bristande kontroll och kvalitetssäkring inom privatdriven äldreomsorg. På den punkten kan aldrig Maria Larsson svära sig fri.

Nu har regeringen däremot börjat ta välbehövliga krafttag. Flera åtgärder aviseras. Bland annat ska Skatteverket undersöka mer i detalj hur riskkapitalbolagen utnyttjar de höga ränteavdragen. Man ska även pröva om det kan definieras som skatteflykt att med dessa metoder omvandla offentliga medel till skattefria bolagsvinster.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att granska om det finns skillnader mellan privat och offentlig omsorg. Justitiedepartementet ska titta på hur meddelarfrihet ska kunna praktiseras för privatanställda inom offentligt finansierad verksamhet. Nödvändiga åtgärder som utan tvivel borde ha genomförts långt tidigare.

Lena Hallengren (S) efterlyser också mycket klokt en öppen diskussion om vad äldrevården ska få kosta. Hon menar att svenskarna måste fråga sig: ”Är vi beredda att betala mer för äldrevården och vilken kvalité förväntar vi oss?”.

Kritiker till privata alternativ använder nu publiciteten i syfte att få stopp på valfriheten inom den offentliga sektorn. I debatten görs också misstaget att utgå från att allt som är dyrt per automattik är bättre än det som är billigare.

Så är det definitivt inte. Det har otaliga analyser visat genom årens lopp.

Det skulle vara olyckligt om dessa kritiker skulle ha framgång. För förbjuden vinst eller stoppad valfrihet kommer aldrig lösa grundproblemen, tvärtom. En viktig del av vidareutvecklingen av vårt välfärdsystem är och kommer vara de privata entreprenörerna. De ger oss medborgare en större valfrihet och en ökad tillgänglighet till exempelvis vården. Tyvärr hotar usla vårdgivare som exempelvis Carema, nu denna utveckling.