Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Cancern tog Julias liv

I november 2010 fick Julia Björch beskedet att hon hade cancer.

29 februari 2012 avled hon Östersunds sjukhus. Hon blev 17 år.

Annons

Julia var en femtedel i ett sällsynt tajt kompisgäng på Frösön. De övriga fyra var kusinen Beatrice, Amanda som bodde på samma gård, Stina i kvartetet bredvid och "minstingen" Adéle som flyttade in i samma trappuppgång som Julia när hon var fem år.

Det var inte helt naturligt att banden skulle bli så starka eftersom åldersskillnanden mellan Adéle och "gamlingen" Beatrice var sex år.

– Det kunde vara lite pinsamt när man gick i nian och inför de jämnåriga blev bjuden på pyjamasparty av en som gick i trean, minns Beatrice Björch.

Julia Björch var navet i gruppen.

– Hon var samlingsplatsen. Vi var alltid hemma hos henne. Och det var ofta Julia som tog initiativet när vi skulle hitta på något, fortsätter Beatrice.

En dag hösten 2010 fick Julia ont i ett knä. Så småningom svällde det upp och blev vätskefyllt.

– Hon spelade basket, och vi var säkra på att det var en ganska vanlig knäskada.

Men det visade sig att det handlade om en tumör, och vid ett besök på regionsjukhuset i Umeå konstaterades att den var elakartad. Efter det beskedet följde förstås en tung period för Julia och hennes anhöriga, och inte minst kompisgänget.

– Man kastades in i en annan värld. När jag besökte Julia på sjukhuset kändes det helt overkligt. Jag möttes i korridorerna av barn utan hår, och de hade droppställningar med sig när det lekte. Efter 10 minuters lek var de helt slut, berättar Beatrice Björch.

Under hela sjukdomstiden höll Julia humöret uppe, trots att de tunga beskeden kom slag i slag.

I mars 2011 tvingades läkarna att amputera hennes ben.

Sommaren 2011 fick Julia Björch reda på att hon hade metastaser i lungorna. I oktober 2011 kom beskedet att hon hade begränsad tid kvar att leva. I februari 2012 dog Julia.

– Det gick så fort på slutet, men Julia var fantastisk. Hon var så glad jämnt, även då. Hon klagade aldrig, säger kusinen Beatrice.

Kompisarna från Bergsgatan hedrar henne med en film och genom projektet "Juliaresan".

Annons