Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Cancervården ingen könsfråga

Det är en obehaglig generalisering som Mikaela Munck af Rosenschöld gör i sin artikel om bröstcancer på ledarsidan i fredagens ÖP, (1/11).

Annons

Man får uppfattningen att män genomgående gynnas inom vården på kvinnors bekostnad. Jag vill belysa det felaktiga i detta genom att jämföra bröstcancer med prostatacancer. Såväl internationellt, som i vårt land, anses både forskningen och vården för prostatacancer ligga mer än 10 år efter bröstcancer.

Ändå är prostatacancer vanligare med nära 10 000 nya fall och betydligt högre dödstal, runt 2 400, varje år. Ungefär 1 000 män nyupptäcks varje år med en cancer som metastaserat och som därmed inte längre är botbar.

Motsvarande för kvinnorna är ett fåtal. Den stora skillnaden förklaras med screening, det nu mångåriga systemet med mammografi.

Bröstcancervården har också enligt en färsk rapport från Socialstyrelsen det bästa läget när det gäller väntetider till behandling, medan prostatacancer ligger sämst till av alla cancerdiagnoser med mycket stor lokal variation.

Bröstcancerpatienterna möts också, i stort sett genomgående, med tillgängliga bröstsjuksköterskor med samordningsansvar, ett system som bara undantagsvis finns för männen.

Skillnaderna är stora också när det gäller sent skede i sjukdomen. Den bröstcancerdrabbade erbjuds cellgift och motsvarande i flera så kallade linjer vilket sammantaget bidragit till en påtagligt minskad dödlighet.

För prostatacancer har läkemedel med liknande effekt börjat introduceras, men möts av motstånd från myndigheter och landsting av kostnadsskäl. Männens dödstal, runt 2 400 per år, ligger därför fast. Många avlider i vetskap att det finns behandling som man inte får tillgång till.

Min avsikt här är inte att rikta avund mod bröstcancervården. Vi ser den i stället som en förebild, ett bevis på att man kan komma längre även när det gäller prostatacancer. Jag vill bara påpeka hur fel det kan bli om man tar till generaliseringar om kvinnors och mäns villkor i sjukvården.

Jag håller dock med om att vi i glesbygdsområden har sämre tillgång till behandlingar, ett skäl till att jag bland annat engagerar mig i att direktflyget till Umeå ska bli kvar (förslag ligger om att dra in de statliga bidrag som håller flyglinjen i gång).

Vi borde tillsammans verka för att få samma tillgång till vård i glesbygd som i tätorter, i stället för att göra detta till en könsfråga.

ÖP svarar:

Det obehagliga är inte, som Lennart Lindow skriver, mina påstådda generaliseringar om cancervården.

Det obehagliga är att ha cancer; om det är bröstcancer, prostatacancer eller någon annan cancerform. Kan vi vara eniga om det?