Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Carina lever och andas kläder

Carina Eriksson har svårt att se kostymdraman på tv.

– Då har jag svårt att hänga med i handlingen.

Annons

Man kan kalla det för en yrkesskada, eftersom hon till yrket är skräddare. De senaste fem åren har hon arbetat som kostymör hos Länskulturen.

– Jag kollar ju alltid på kläder, när jag går på teater eller bara på stan. När jag går på museum tittar jag på hur de har sytt kläderna till olika utställningar.

Carina Eriksson lever och andas kläder. Hennes mamma jobbade inom textilindustrin i Norrköping och fick ofta tyger med sig hem. Carina Eriksson lärde sig snabbt att sy och gjorde sina egna kläder.

– Mina kompisar tyckte att jag var fin. Ibland fick jag sy till dem också.

I dag har hon bortprioriterat att sy sin egen garderob. Men det är svårt att hitta kläder när man är expert på området, och dagens kläder ger hon inte mycket för.

– Mest är det jeansen jag inte förstår mig på, jag kan inte förstå att man köper trasiga kläder. Sedan ska det vara så billigt i dag, man utnyttjar människor för att kunna konsumera kläder och det tycker jag inte om.

När Carina Eriksson inte syr kläder till olika föreställningar hjälper hon hemslöjdskonsulenterna med olika projekt.

Just nu ska hon till att börja sy kläder till teater Bardas sommarteater Romeo och Julia. Genom åren har hon sytt massor av kostymer till Länskulturens teaterverksamhet, bland annat till Pelle Svanslös och Hattstugan.

Uppgiften är att förstärka skådespelarnas roller genom kostymerna de bär.

– Antingen har någon gjort skisser på hur de vill att det ska se ut, annars gör vi det tillsammans eller så gör jag det själv. Jag syr eller hittar något på loppis eller letar fram grejer i vårt förråd.

Roligast är så klart att få designa själv. Då och då tar hon på sig frilansuppdrag som att sy upp bröllopsklänningar eller balklänningar.

– Det roligaste jag gjort var att sy upp en brudklänning till en kvinna som inte var rädd att spöka ut sig, säger hon och skrattar.

– Jag fick välja i storts ett fritt och det blev siden och finlir. När man syr teaterkläder är det viktigaste att det är hållbart, de ska hålla att dras av och på utan att gå sönder.

En brudklänning syr hon faktiskt på just nu, en kompis dotter ska gifta sig i augusti. Annars har hon inte tid att sy vare sig till sig själv eller andra. Förutom att sy kostymer på jobbet håller hon även i Vävning- och tovningskurser på Hållands Folkhögskola och när "Konst för tjejer" bad henne komma och hålla i en syjunta för dem var hon inte sen att tacka ja. Som gammal textillärare vill hon att unga ska sy.

– Jag vill gärna ha kurser på Tingshuset för jag vill att ungdomar ska se hur kul det är att sy. Det är som att kunna laga mat, man kan fixa och dona mycket hemma.

Gesällbrevet som skräddare togs i Linköping på 60-talet. Efter det jobbade hon på skrädderier i både London och Zürich innan hon landade som frilansare i Stockholm.

– Det var svårt inom den branschen på 60- och 70-talen. Industrin började sy måttbeställda kläder och det blev helt andra priser på de kläder man kunde köpa i butiker än de man sydde upp på skrädderi.

Hon läste vidare till textillärare och det var när hon gick textillinjen i Uppsala hon träffade den man som gjorde att hon hamnade i Jämtland och Östersund. Hon startade karriären här uppe som textillärare i Krokoms kommun. Efter det följde 25 år som egen företagare.

– Jag sydde i skinn, jackor, byxor, kjolar, västar och väskor. Två gånger per år sydde jag upp kollektioner och arrangerade visningar.

Efter 25 år ledsnade hon och ringde till Hemslöjdskonsulenterna och frågade om de hade något för henne att göra. Det hade de och här är hon nu. Och less, det verkar hon inte bli på ett tag.

– Nej, det här är jätteroligt. Det är en massa roliga uppgifter jag gör och jag träffar en massa olika människor med samma intressen som jag.

Hon tycker dock att folk bör gå till skrädderier oftare.

– Det finns ett överflöd inom modebranschen och det kanske är därför den inte tilltalar mig. Om man går på ett skrädderi och får sytt upp en kappa kan man ha den i tio år. Man får kvalité och folk får betalt för det de gör.

fakta:

Namn: Carina Eriksson

Ålder: Över 30

Kommer från: Norrköping

Äter: Allt

Dricker: Kaffe, vin

Reser: Gärna norrut, där det är lite kallare.

Drömmer: Om att resa till Svalbard