Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Curlade krigshjältens förödande brister

Är du en naturbegåvning, har föräldrar som bäddar för dig och högt uppsatta kontakter som kan lyfta dig under armarna när det behövs?

Ajdå, det kan tyvärr vara en riktig nackdel när livet dras till sin spets.

Det fick krigshjälten Johan Hastfer uppleva när han fick jobb på Frösön på 1700-talet.

Som välbärgad adelspojke hade han fått en lättsam start på livet och behövde bara anmäla sig för att bli officer i Svenska armén. Vilket blev en riktig lyckträff eftersom han ville kriga och visade sig vara förbaskat bra på det. Efter solida insatser i flera krig nere på kontinenten hade han skaffat sig ett rykte som en ytterst kompetent officer, både militärt och socialt, och mannarna avgudade honom.

Men när freden kom 1762 skickades han till en skrivbordstjänst vid Jämtlands dragonregemente och det var inte alls lika roligt.

Han börjar beskrivas som en karaktärslös, slösaktig och i hög grad lättsinnig person och snart var han, sin adelssköld och höga lön till trots, helt pank.

Han flyttades till Finland, som var svenskt då, men det var ju inte platsen som var problemet. Det var att Hastfer ville vara krigare och att Sverige hade fred.

Snart hade hans vidlyftiga leverne gjort att han höll på att åka i fängelse för obetalda skulder och den som räddade honom från det var självaste kungen. För han var lika frustrerad över freden som Hastfer var och han hade en plan.

Hastfer befordrades till överste och gavs ett topphemligt uppdrag.

Enligt den dåvarande lagen fick Sverige inte anfalla andra länder men däremot hade man rätt att försvara sig. Hastfer fick i uppdrag att i hemlighet klä ut sina män i ryska uniformer, smyga över gränsen och anfalla svenska gränsbesittningar.

Larmet om det "ryska" anfallet gick, kungen förklarade krig och Hastfer fick order om att rycka in i Ryssland för att belägra staden Nyslott.

Problemet var att han inte bara var krigare längre. Han hade hamnat i centrum för en storpolitisk intrig som inte liknade något han hade varit med om tidigare och det gjorde honom nervös.

Plötsligt befann han sig omgiven av upprörda officerare som hade genomskådat bluffen och på eget bevåg skrev till ryska tsarinnan för att erbjuda henne fred. Andra lyckades övertyga honom om att Finland stod i begrepp att bryta sig loss från Sverige och att Hastfer skulle råka riktigt illa ut om han inte samarbetade med dem.

Jobbig sits.

Alltmer pressad och villrådig gick Hastfer till slut över till upprorsmännen.

Men när det visade sig att de ändå inte litade på honom skyndande han sig till Stockholm för att få kungens förlåtelse. Då dömde kungen honom till döden som landsförrädare varpå han drog som en avlöning och anslöt sig till den ryska armén.

Knappast något han hade räknat med när han satt på Frösön och längtade efter action.

När jag tänker på stackars villrådige Johan Hastfer är att jag är glad över att jag, liksom de flesta av oss, inte föddes med guldsked i mun.

För det 1700-talssamhälle som curlade honom till ett bekvämt och garanterat liv i samhällets toppskikt gjorde honom samtidigt en otjänst som vi kan relatera till än i dag.

Genom att aldrig tvingas kämpa för, eller engagera sig i, något annat än sina egna intressen så blev han oförmögen att hantera de oväntade vändningar som livet hade på lut åt honom. Och då spelade det liksom ingen roll att han var ett underbarn, kom från en stenrik familj och att självaste kungen förbarmade sig över honom.

På det viset kan vi faktiskt skatta oss lyckliga alla vi som har tvingats kämpa lite för att hitta rätt i livet och få en bra tillvaro.

För när vi väl sätts på prov, på riktigt och på ett personligt plan, då väger dyrköpt erfarenhet och välgrundad självkännedom tyngre än allt världens guld och alla världens fina titlar tillsammans.

Hade det gått bättre för Johan Hastfer om han hade fötts i dag, under liknande förhållanden och om han ställts inför motsvarade utmaningar?

Knappast. För om det är något vi människor är dåliga på så är det att lära oss av historiska misstag som inte har med egna plånboken att göra.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om brustna förhoppningar: När nyåret inte blir som man hade hoppats.

Om att vara mellanchef: Riddar Örjan och mellanchefens förbannelse.

Om svenskhet: Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

-

Läser du ofta nyheter i din mobiltelefon? Ladda ner ÖP:s nya app här, till Iphone eller till Android !

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se