Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Cykelpartiet de gröna

Annons

Miljöpartiet de gröna har slagit till igen med ett lagom bälteslågt slag på alla landstingsanställda i Stockholm som mot allt bättre vetande kan tänka sig ta bilen till arbetet. Kampen mot de bilburna i samhället går vidare, nu genom att se till så att parkeringsplatserna blir färre. Cykeln funkar trots allt i alla väder – för alla. Även som påtryckningsmedel.

Politiska beslut som innefattar cyklar är av någon, inte alltid lättförklarlig anledning, generellt sett alltid avsända från Miljöpartiet. Det miljöpartisterna dock lyckas förtränga vid varje tillfälle när förslag som dessa dyker upp, är att alla varken kan eller vill cykla fram och tillbaka till jobbet i ur och skur. Det ligger dock inget motstridigt i att komma med påståenden om att cykling kan ge hälsobringande effekter. Däremot brukar det som påtvingas oss inte vara lika hälsorelaterat.

I Uppsala har landstingets miljöstrateger nått framgång mot bilisterna efter att ha arrangerat förklädd verksamhet i form av cykeltävlingar, och samtidigt tagit bort parkeringsplatser. Då blir det samtidigt enklare att tvinga fram friskare personal. Men frågan är om det alltid är välkommet att jämt och ständigt piska fram beslut som gäller anställdas fortskaffningsmedel. Personal har i efterhand sagt att cykeln fått stå kvar under arbetsdagarna om det bara funnits fler tillgängliga parkeringsplatser åt de anställda, eller om kollektivtrafiken varit bättre utvecklad.

Självklart behöver inte alla äga en bil, det måste vara upp till var och en. Och när nya bilar samtidigt släpper ut mindre skadliga ämnen än någonsin tidigare, och utvecklingen ständigt går framåt inom bilindustrin, då måste det vara svårt att vara miljöpartist och ständigt hytta med näven åt alla bilägare.

Strävan går dock längre än så. När MP nyligen fick en ny trafikpolitisk talesperson för landstinget, Malin Karlsson, så kom också genast förslaget att Stockholms 43 000 landstingsanställda och politiker gott kunde föregå med gått exempel och cykla till jobbet. Moral och politik i samma mossgröna paket. Där vill Karlsson att det ska införas en förmån för landstingsanställda som väljer cykeln när de tar sig fram till arbetsplatsen.

Förmånen skulle enligt de miljöpartistiska beräkningarna ligga på 500 kronor per år, alternativt en totalsumma på 1 500 kronor som betalas ut för en treårig period. Pengarna skulle de anställda få i utbyte mot kvitto på alla möjliga cykelrelaterade köp, även för reparationer. Förslaget har en prislapp på cirka 30 miljoner kronor per år, och finansieringen redan inmutad.

Landstingspersonalen parkerar enligt talespersonen alldeles för billigt. Därför vill hon i sann miljöpartistisk anda marknadsanpassa avgiften och samtidigt minska chanserna till att någon anställd mot förmodan frivilligt väljer att köra bil till jobbet.

För boende i huvudstaden är det fler cykelpolitiska åtgärder på gång. Gatuparkeringar kommer att omvandlas till cykelvägar eftersom det enligt den senaste kända statistiken är farligt att ta sig fram med cykel på många av våra svenska vägar, även Stockholm innefattad. När både bilister och cyklister ska samsas i trafiken finns det snart bara en vinnare – cyklisterna.

Breddade cykelbanor i stället för fordonstrafik låter säkert vackert i somligas öron. Men alla andra som av någon tillåten och fri anledning vill ta bilen, hur ska dessa ta sig fram? Det finns många bättre lösningar på hur både bilar och cyklar kan föras fram trafiksäkert. Det räcker att se på stadsplaneringen för andra större cykeltäta europeiska städer för att förstå detta. Kanske dags för ett partinamnsbyte – Cykelpartiet de gröna.