Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då fick jag fingret av ÖP:s vd

Annons

LT firar ju 90-årsjubileum genom att låta gamla medarbetare berätta minnen ur tidningens historia. Eftersom de knappast lär fråga mig vill jag därför ta tillfället i akt och berätta historien om när jag, i egen hög person, var på väg att ändra tidningens historia på ett sätt som deras medarbetare aldrig själva anat.

Året var 1995 och LT hade genomgått några udda ägarbyten och räddningsförsök. Just då ägdes häften av aktierna av Maths O. Sundqvist och han hade helt uppenbart börjat fundera på hur han skulle kunna bli av med aktierna på ett någorlunda affärsmässigt sätt.

ÖP:s vd vid den här tiden var en ung och karriärdriven gosse, Jesper Kärrbrink. Han hade fått den inte helt ortodoxa idén om att ÖP helt enkelt skulle köpa LT. Det skulle ske genom att först köpa Sundqvists aktier. Man kan på goda grunder misstänka att de aktierna skulle gå att komma över billigt. Och de båda parterna hade kommit överens.

Men då återstod ju ett problem. Med Sundqvists aktier skulle ÖP bara komma upp i 50 procent av aktierna. Det krävdes majoritet för att det över huvud taget skulle vara någon mening med affären.

Jesper drog i gång en arbetsinsats utöver det vanliga för att få någon av de övriga ägarna att sälja sina aktier. I praktiken skulle det räcka med bara en ynka aktie till för att affären skulle gå i lås och då ÖP kunde göra vad man ville med LT.

Slå ihop tidningarna heller kanske rent av lägga ned LT, vad vet jag.

Jesper jobbade i veckor, men han tycktes stånga sin panna blodig. I det här skedet började en insikt att växa inom mig. En mycket förbjuden insikt. Så här ligger det till:

När LT bildades en gång i tiden så skedde det med stöd från lokala arbetare och sossar. En av dem var min farfar och han hade därför en egen aktiepost i tidningen redan från början.

Efter att farfar gått ur tiden ärvdes aktierna av min far och min farbror. Och 1995 hade även min far dött och jag stod därmed som ägare till ett gäng LT-aktier.

Länge höll jag tyst om det här. Det rådde redaktionellt krig vid den här tiden och det kändes som att om det skulle vinnas så skulle det ske med ärliga medel. Typ.

Fast för tillräckligt mycket pengar kan man ju skita i sådana principer.

Men det fanns ytterligare ett hinder och det var oöverstigligt. Några av mina närmaste kompisar jobbade på LT. De skulle med all säkerhet mista jobbet om affären blev av. Då hade definitivt en gräns passerats och jag höll käften om mina aktier.

Så hände det sig att vi åkte till Rom, mina kompisar och jag. Där kom det fram att de skulle sluta på LT, båda två. Och här hamnade saken i ett annat läge.

När jag kom hem från Rom hade LT-affären nått sin klimax. Jesper hade kastat in handduken när det gällde att komma över ytterligare aktier. På ett morgonmöte var vi några som anade att detta nog var slutet för Jespers tid på ÖP.

Så stor var prestigeförlusten.

I fikarummet kom han in och gick till kaffeautomaten. Det var då jag kläckte ur mig det:

– Jesper, vet du att jag har ett gäng LT-aktier.

På goda grunder antog han att jag bara gav utlopp för en hjärtlös form av skadeglad humor. Han gav mig fingret över axeln.

Innan han lämnade rummet hann jag understryka sanningen i mitt påstående. Han vände i korridoren och kom tillbaka.

– Är det sant?

Sedan blev det en jäkla fart. Min skröpliga mor sattes i taxi och kom ned till bankfacket i gamla Folkbanken, där aktierna förväntades vara. Vi gick ned och började gräva. Men inga LT-aktier ...

Lite efterforskningar visade att farsan skänkt sina aktier till LT:s fackklubb. Så hade även min farbror gjort.

End of story, således.

Men än i dag kan jag drömma mig in i situationen med mig förhandlande om priset på aktierna med Jesper Kärrbrink. I drömmen har jag ett levande ljus framför mig och när förhandlingarna inte går i min riktning bränner jag aktiebreven, ett och ett. Tills bara det sista återstår.

Undrar vad han hade varit beredd att betala för det ..?

Annons