Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då skrevs om ett Östersund i svält och elände

En pandemi kan vara i antågande. Om ebola på något sätt skulle leta sig till Sverige och få fäste så skulle vi sitta i skiten. Det kan vi vara överens om.

Annons

Nu är jag inte mannen att säga hur sannolikt det är. Men historiskt är det tydligt att när en smittspridning skenat iväg så har vi stått där handfallna.

1918 slog spanska sjukan till mot Östersund och under ett par veckor på sensommaren däckades halva befolkningen. Officiellt dog 118 personer i stan, men mycket tyder på att det är en för låg siffra.

118 dog i Östersunds församling. Men det var på regementena som Spanskan först fick fäste och de inkallade var ju oftast folkbokförda i andra församlingar och dessutom var regementena egna församlingar.

Den relevanta siffran är det ingen som riktigt vet men i hela länet säger man att pandemin skördade 1 247 dödsoffer.

En ödets ironi är att spanska sjukan inte hade särskilt mycket med Spanien att göra. Sannolikt kom smittan till Europa genom de amerikanska soldater som skeppades till första världskriget, men på grund av kriget var tidningarna i flera länder censurerade. Spanien deltog inte i kriget och där skrev tidningarna om den dödliga smittan.

Till Östersund kom den först till artilleriregementet A4. Där levde ju soldaterna tätt inpå varandra och så spreds eländet.

Efter ett tag fick spanska sjukan också fäste på I5. Andra influensaepidemier slår ju vanligen mot äldre och svaga samt unga barn. Men så var det inte här.

Under augusti månad 1918 rapporterade tidningarna i Östersund om smittans utbredning i termer som annars brukar vara förbehållen krigsrapportering.

De militärer som dog begravdes under protokollsenliga hedersbetygelser vilket innebar att kistan fördes i procession genom stan till tonerna av Chopins dödsmarsch. Den fick förresten först sådan renässans att stans olika restaurangpianister fick spela den på begäran från aningslösa gäster. Men 20 augusti förbjöds Chopins dödsmarsch att spelas överhuvudtaget. Paniken började spridas bland befolkningen.

Spanska sjukan innebar också en helt ny lokal journalistik. För första gången skrevs om ett Östersund i svält, trångboddhet och elände.

Allmänt var det känt att Odenslund var ett fattigt område, för att inte tala om Kånkbacken. Men nu beskrevs interiörer från centrala stan där man till exempel hittade övergivna spädbarn på golvet medan föräldrarna var utslagna av sjukdomen.

När vi kom in i september tog just denna tidning, alltså ÖP, ett grepp över räddningsarbetet. En organisation med bland annat scouter byggdes upp i räddningsarbetet. Det gällde att få ut mat och förnödenheter till de drabbade. Möjligen är detta tidningens mest ärorika period någonsin.

Bankdirektören Carl Lignell lade sedan vantarna på gamla läroverket, alltså det hus där turistbyrån ligger i dag. Där öppnades provisoriska sjuksalar.

Efter ett tag klingades epidemin ut. Det mötesförbud som rått började luckras upp och fram på hösten fick biograferna öppna igen – men publiken fick sitta i utglesade rader ännu några månader.

Även om Norrlands inland anses vara det område som svårast drabbades av spanska sjukan så hade vi tur på ett sätt. Här kom epidemin i bara en våg. I Stockholm kom den i tre vågor och där valde läkarna till slut att sätta in heroin på patienterna.

Rädslan för att vi på nytt ska drabbas av något som liknar spanska sjukan dyker upp med jämna mellanrum. Det skedde vid både fågelinfluensan och svininfluensan.

Skulle vi, vilket gud förbjude, få en pandemi av ebola är jag rädd att inte ens ÖP kan rädda oss.