Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att bekänna färg för Gehrke och Jämtland

Med blott en seger på nio matcher är det plötsligt skarpt läge för Jämtland Basket och Torbjörn Gehrke. Veckans hemmadubbel mot Örebro och Nässjö kan avgöra hela säsongen.

Annons

Nio matcher är mer än 25 procent av säsongen. Det är också en lämplig termometer som berättar var Jämtland befinner sig och vart laget är på väg.

Innan säsongen var det här som Gehrke hade hoppats få se ett trendbrott i Jämtlands formkurva, att hans metodik skulle börja visa sig.

Tyvärr har han inte fått se de fina tendenser han ville. Efter de "nära-seger-matcherna" mot Borås och Södertälje har Jämtland fallit ihop. Formen är plötsligt borta och det är inte bara Gehrke som undrar varför.

– Jag hade inte räknat med 1/8, sa han efter Norrköpingsmatchen.

Plötsligt är det inte bara spelarnas rykten som står på spel utan Gehrkes egen "gloria" börjar hamna snett. Med meriter som "Årets coach", SM-guld med Södertälje, före detta assisterande förbundskapten (bland annat från EM-slutspel och den klassiska segern mot Ryssland i fjol) innebär det att kravribban läggs högre än när Dennis Aulander och Pontus Frivold tog över Jämtland.

När jag samtalar med supportrar kan jag höra och se en viss oro. Utvecklingen efter fjolårets lovande säsong med Frivold har stoppats upp. Vissa sågar redan Gehrkes lag och tycker att han lever i en drömvärld om han tror att ett så pass oerfaret lag ska kunna göra intryck i Basketligan. De har svårt att köpa den trappstegsmodell som han jobbar efter.

Å ena sidan accepterar de beslutet att satsa på unga och hungriga spelare, men å andra sidan vill de förstås även se små tomtebloss av framgång längs vägen.

Dessa "tomtebloss" har varit svåra att upptäcka och nu börjar tiden rinna ut för Torbjörn Gehrke och hans lag om man ska ha en rimlig chans att nå slutspel.

Konkurrenterna Umeå, Solna, Nässjö och Örebro har alla kommit längre fram med sina lag. De har hittat sina modeller och både Nässjö och Örebro har utvecklat sig från i fjol.

Jämtland däremot är klart sämre. Den ungdomliga revolutionen a´la Gehrke ser snygg ut på papperet och kan säkert bli bra med tiden, men just nu saknas det ett bärlager i botten.

Orsaken är enkel: Ingen av USA-proffsen har övertygat fullt ut. När dessutom det tredje proffset, Mario Pesut varit skadad och ersättaren Andreas Person inte hittat rätt, blir helhetsbilden synnerligen grå.

Tyler Peters har kapacitet att någorlunda fylla Adama Darboes skor, men han är fortfarande kvar i en anpassningsperiod.

Trevor Gruis, däremot, är ljusår från Brandon Petersons höga nivå. Gruis är för tam, tar för få returer och saknar den "närvaro" som behövs i insideområdet.

Med ett så pass ungt lag måste utlandsproffsen vara exceptionellt bra. De måste leda laget verbalt och genom mål, pass och returer. Då kommer Gehrkes "affärsplan" att lyckas – så småningom.

Missta er dock inte. Jämtlandscoachen tror fortfarande stenhårt på sitt koncept, även om han är överraskad av att effekten verkar bli fördröjd. Han vet samtidigt att fyra segrar innan jul troligen är ett krav om det ska kunna bli slutspel.

Själv tror jag att det längst därinne ändå finns en inneboende kraft i dagens Jämtland. Även om laget är långt ifrån färdigt ska man kunna vinna båda matcherna i veckan.

Mycket hänger förstås på spelarna, hur de mentalt tacklar uppgifterna, att de fokuserar på "här och nu", att de hittar rytmen och spelar som de kan. Jag vill ändå tro att det är Torbjörn Gehrke som har den största möjligheten att påverka.

Det är dags att han tar fram all sin kunskap och erfarenhet och trycker på rätt knappar. Ger de bärande spelarna det utrymme och den goda självkänsla som de behöver för att lyfta laget.

I min värld måste Gehrke för tillfället glömma allt snack om "laget", om kollektivet och satsa på "individen". Han behöver ringa in två, tre spelare och ge dem ansvaret att "ta över de närmaste matcherna".

Hos nästan alla andra lag som lyckas finns det två-tre spelare som är härförare, som producerar. Så var det med Frivolds Jämtland, så är det med överraskningen Umeå där Krayem och Jordan får utrymme att briljera.

Gehrke pratar gärna om att fem-sex spelare behöver nå tvåsiffrigt eller däromkring. Jag tror inte på det. Det är att förlora sig i lösningar där kollektivet ska dra fram laget. Det är bara att inse att kollektivets samlade styrka för tillfället inte räcker till i Jämtland.

Det räcker om två-tre spelare bär fanan. Just nu finns framför allt tre spelare med den kapaciteten – Andreas Person, Tyler Peters och Trevor Gruis. Det är dessa som måste få extremt mycket speltid, förtroende att leda laget och göra skillnad.

Alla tre har en hyfsad basketrutin, de har spelat många värdematcher och de har alla den talang som krävs för att vara matchvinnare.

Individen framför kollektivet – då kan vi börja hoppas igen!

Det ska till sist bli mycket intressant att se hur Gehrke och hans spelare tacklar Viktiga Veckan. Örebro och Nässjö borde självklart vara matcher som alla spelare borde älska.

Om jag vore spelare skulle jag längta efter matcher som verkligen gäller något, där potten är som störst och där spelare har chans att skaffa sig själva och laget långsiktiga fördelar.

Vilka av Jämtlands spelare gör det? Vilka ser möjligheterna och inte riskerna? Vilka ser framgångsbilderna i sitt inre, vilka växer med ansvaret?

Vilka är redo att ta över Roger "Jösse" Lillieskölds fallna mentala mantel att vara den tuffaste och bästa spelaren när allt ställs på sin spets?