Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att röka fredspipa med henhatarna?

Jaså, det småputtrar igen i en kastrull jag trodde hade torrkokat för länge sedan.

Annons

Då kan en annan förstås inte bara ligga kvar på soffan, utan måste upp och ut i köket, för att lyfta på locket och se vad som står på.

Någon som blev arg nu? Kanske rent av rasande? För att jag använde en annan om mig själv, menar jag, utan att berätta vilket kön jag tillhör?

Henhatarna har ju försökt lära mig – gång på gång, i både mejl och artikelkommentarer – att personliga pronomen utan tydlig snopp eller snippa är början på språkligt – kanske till och med mänskligt – förfall.

Ajajaj.

Annars kan man ju kanske tänka sig...

Fast det kan man ju förstås inte alls. Inte man.

Jag kan ju inte tänka man om mig själv, med den logiken, jag är ju KVINNA AV KVINNA FÖDD. Även om man förstås sedan länge används som könsneutralt pronomen i det svenska språket (kanske lite nog så ymnig i intervjuer med idrottsstjärnor, men ändå...).

Men jag, då.

JAG börjar om, för att inte reta någon:

Annars kan jag kanske tänka mig (går bra så här långt, va?) att just språk utan utveckling är början på slutet för all kommunikation.

Kanske slutet för hela mänskligheten.

Fast vänta nu, ordet mänskligheten, kan jag använda det?

MÄNskligheten?

Det blir ju med henhatarnas tankesätt, där KÖNET på omtalade individer tydligt och fast måste framgå, TOTALT missvisande?

Hälften av alla som finns är ju kvinns, för att citera en gammal kampsång.

En kampsång som för övrigt alltid får mig att tänka på den gamla romanklassikern Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, där författaren vänder på begreppen och konsekvent skriver kvinniskor om grupper av personer, oavsett kön, samt låter männen sätta papiljotter i skägget och bära pehå (föga anade väl Brantenberg, när hon skrev boken 1977, att klädföretagen tänkte göra verklighet av penishållaren så här över trettio år senare, för nu finns de ju, herrkalsongerna som... puffar upp... både bak och fram – till somligas förskräckelse och andras förtjusning).

Men om vi släpper könet (fritt) ett tag – ett annat skäl mot användandet av hen som framförts är att ingen vet vad det betyder. Fast det argumentet, i den mån det är ett sånt, tror jag visst henhatarna råkat sticka hål på själva, genom att använda det om och om igen i sina insändare och kommentarer, vilket gjort ordets betydelse vida mer känt än alla andra nyord de senaste åren.

Och att det här lokalt skulle krocka med jämtskans hen, som i en hen, vet jag inte ens om jag kan se som ett seriöst inlägg i debatten, faktiskt.

Läst många platsannonser, avhandlingar och artiklar på jämtska nyligen?

Dessutom: De allra flesta språk innehåller redan ord som stavas likadant men används olika. Ord står ju sällan helt ensamma.

Nu vill jag förstås inte alls förringa den sorg och förvirring den som råkat bygga sin stuga ovanpå en rödklädd figur med vitt skägg och väntande släde säkert känner, lika lite som jag vill såra den som någon gång suttit hela kvällen 24 december och väntat på att en avstyckad bit mark ska ringa på dörren för att dela ut klapparna, men det mesta går ju att förstå utifrån sammanhang, inte sant?

Så. Nä.

Inget piggar upp mig som ett språkbråk – kom nu, alla henhatare, med era allra BÄSTA argument mot ordet, så att vi som tycker att ordet är utmärkt, både om den vars kön vi inte vet eller behöver ange, och om den som ser sig som varken man eller kvinna eller både och, verkligen BEGRIPER vad som är så hemskt med hen.

Eller så tar vi och struntar i det.

Det kanske är enklast så?

För annars skulle vi kanske börja misstänka att den som rasar mot hen egentligen inte har några direkta argument utan bara känner sig oklart degraderad om ordet används just om henom?

Måhända för att olika kön genom tiderna värderats olika, exempelvis i lönekuverten.

Jamen då, mina vänner, har vi kommit långt, för då har vi ju plötsligt en gemensam utgångspunkt: Att det finns en könsmaktsordning.

Häpp!

Vi börjar i en diskussion om en enda bokstav i ett personligt pronomen och slutar i en gemensam, feministisk samhällsanalys – visst är det underbart?

Det måste vara julen och kärleksbudskapet och hela den grejen.

Nu tycker jag att vi tar varandra i hand, tackar för en god match och sätter oss och väntar på tomthen.