Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags att se de Osynliga Spelen?

Världen hade kunnat enas om att göra spelen osynliga. En tyst protest helt enkelt.

Annons

En del människor i vårt land förfasar sig över att årets Olympiska Spel inte går att se på public-service-kanalerna.

Andra pratar om hur illa årets spel rimmar med den olympiska grundtanken. Mänskliga rättigheter och arbetsvillkor har debatterats flitigt, särskilt innan OS drog igång.

Och vår kulturminister bestämde sig att avstå från invigningen.

Men när spelen väl startat är allt nästan som vanligt, tidningssidorna fylls med OS-rapporter, på radio och teve snackas det Sotji, det är hundradelar hit och dit, kurvor, stenar som glider, ja allt möjligt belysas på tvären längden och höjden.

Och nu är även idrottsministern där, för att följa de idrottsliga prestationerna.

Tanken slår mig hur det hade kunnat bli: Om världen hade enats om att göra spelen just till de osynliga spelen, journalisterna hade vägrat visa bilder, skriva texter, prata. En tyst protest helt enkelt.

Att idrott inte är politik håller tyvärr inte den här gången heller, hur mycket IOK än försöker.

För vad är de dyraste vinterspelen hittills annat än en maktuppvisning av en politiker med stormaktsambitioner?

Att smyga in lite kommentarer här och där i en sportkrönika eller att anställa en homosexuell före detta idrottsstjärna som kommentator räcker inte.

All publicitet är bra publicitet mumlar ledaren och ler förnöjt.

Bojkott är inte alltid en bra lösning men just i det här fallet där allt handlar om att synas och visa upp sig skulle det kunnat förändra. Tänk ett OS utan mediebevakning, utan publik och i bästa fall utan atleter. Vad hade ledaren gjort då?

I Dagens Nyheter skrev Johan Esk för några dager sedan en märklig sportkrönika. Trots den kritiska rubriken "En vanlig demokrati hade inte lyckats" genomsyras texten av beundran för vad värdnationen har åstadkommit i Sotji.

Och med ens inser jag att OS-världen har kopplingar till rysk historia: En Potemkinkuliss helt enkelt. 1789 lät den ryska fursten Grigorij Potemkin bygga teaterdekorationer längs kejsarinnan Katarina II:s resväg i Krim.

Dekorationerna visade välmående byar för att bevisa att fursten snabbt hade lyckats åstadkomma välstånd på den erövrade halvön.

År 2014 visar Putin oss ett OS-paradis. Frågan är hur länge kulisserna står upprätta.

Men vi får inte glömma att det alltid är lättare att kritisera bristen på mänskliga rättigheter någon annanstans. Kanske kan curlinglandslaget lära oss hur man sopar framför eget bo.

Det tål att påminna om en konflikt som redan verkar hamnat i medieskugga: Det är bara en bokstav som skiljer Kalla från Kallak.

Och gruvbolagen beter sig – med vår regerings godkännande - som ryska storfurstar.

I år luktar OSet av den olympiska andan illa. Mot det hjälper inte ens särskilda protestzoner.

Det bästa vore om hela OS-zonen ekade av tystnad och tomhet. Frågan är hur mycket en medalj som vunnits under de Osympatiska Spelen är värd.