Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags för Berta Magnusson skriva en roman

Berta Magnusson

Levnader II

Jengel

• Dramadokumentärt

Berta Magnusson är en sorts urjämtsk naturkraft.

Eller segvuxen fjällbjörk. En som i årtionden ymnigt fröat ifrån sig pjäser, dikter och texter. Som hämtar näring från logar, myrar och vad vinden viskar i hennes öra.

Björken Berta har rottrådar och nätverk långt ut i den jämtländska landsbygd som hon kärleksfullt beskriver och värnar.

Handlar det inte om kvinnliga skrivcirklar så är det teaterprojekt och sångspel vars motorbränsle tycks vara det jämtska och helst obändiga.

Stridbar, stark och envis - alltså både älskad och fruktad.

Bakom hennes ofta barska framtoning döljer sig dock en varmt plirande och humoristisk person som inte räds grovkorniga skämt, som vet åtskilligt om vardagsslit och småfolk, men också reciterar höglitteratur om andan faller på.

Hennes senaste projekt är boken ”Levnader II” (Jengel), uppföljare till en bok som sålde slut nästan direkt.

Båda beskriver en brokig skara jämtländska människoöden, från 1700-tal och in i våra dagar.

Berta skriver själv att hon samlat berättelser under flera decennier från människor hon träffat och intervjuat. Någon fanns rentav med i den förra boken.

Här möter vi historien om den mytomspunna Frontgruvan i Hotagen, här är Sjungar-Lars, liksom bössan Makalaus och en rad öden med klang nästan av skillingtryck.

Fattigfolk och glesbygdsbor som trots svåra omständigheter reder sig och lämnat avtryck i berättelser som Berta fångat in.

Boken innehåller även intervjuer med människor som fortfarande bor i länet eller relativt nyligt gått ut tiden.

Och här uppstår ett dilemma med bokens disposition, som även väver in dikter och en sorts poetiska faktablock, personlängder och annat som gärna förekommer i bygdekrönikor.

Blandningen ger liv och variation och boken är komponerad för att få bra balans.

Men utan tydlig markering varvas sägen och litteratur med hårdfakta, dikter och vad som närmast är skrönor. Och jag hade föredragit om hon renodlat ena eller andra berättarformen.

Om Fronten får vi i dramatiska bilder följa hans innersta tankar både när han upptäcker sin malmfyndighet och när han är på väg att förlisa på Hotagssjön.

Ren litteratur alltså.

I nästa stycke återges berättelser från Sverre Svensson i Laxviken, för övrigt illustrerat med en bild som togs då jag träffade Sverre och hans bröder för ÖP:s räkning någon gång på 70-talet.

Där blir det närmast en sorts litterär journalistik.

Berta uttrycker om någon av sina figurer att denne kunde konsten att brodera ut och dramatisera en berättelse för att förnöja och fängsla åhörarna - nästan som en blinkning till läsaren, för detsamma gör hon själv här.

Och inget fel i det. Berättelsen om Jo och Brita i Skogberget är exempelvis gripande och påfallande drivet turnerad.

Knipan uppstår när texten glider mellan fakta och fiktion. Jag skulle föredragit att texten mer tydligt markerar vad som är fiktivt och inte.

Kärleken till det jämtländska medför stark betoning av personligheternas goda sidor, hur glesbygdens uthålliga invånare älskar att slita hårt, är blygsamma men alltid ärliga och rättframma.

Påfallande ofta tycks de vara storvuxna, starka och omåttligt arbetsvilliga. En tydligt idealiserad bild kan man slå fast. Och fundera på varför det blir så.

När väl den invändningen är uttalad ska man påpeka att många berättelser har tydligt driv, att här finns drastiska poänger och slagfärdiga repliker. Annat känns mer pliktskyldigt redovisande.

En direkt anmärkning går till förlaget som slarvat med korrekturläsning, släppt igenom konstiga brytningar av texten och levererar en särskrivning redan på bokens omslag.

Oavsett sådana invändningar är jag förvissad om att Levnader II hittar många läsare som gläds åt kraften både hos berättelserna och dess författare och som nu bara väntar på en tredje del.

För underlag till fler böcker finns uppenbarligen. Men kanske skulle Berta och förlaget inför nästa bok diskutera hur materialet ska disponeras, hur hennes frontguld bäst kan förädlas.

Kanske hon rentav borde skriva en roman nästa gång?

Tomas Larsson tomas.larsson@op.se