Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dags för svensk-norsk fredspipa

Visserligen var vi bara två dagar i Sotjis olympiska miljö. Men det var tillräckligt för att känna att det kan bli ett bra OS för Sverige. Vi kunde jubla åt Charlotte Kallas och Marcus Hellners silvermedaljer.

Annons

Även om vår grupp hade suverän norsk majoritet så misstyckte man inte de svenska medaljerna. Norge hade ju ännu större framgångar. Samma sak hade det väl blivit om vi varit kvar över sprinten eftersom det även där blev mer norsk än svenskt, trots vårt silver och märkliga brons.

Jag och kompisen såg för övrigt sprinten på en grillbar i Särna, vars stolthet Per-Erik Hedlund tog Sveriges första OS-guld på skidor (femmilen 1928) och dessutom var stilbildare för den vita svenska tävlingsdräkten.

Men den del av gruppen som stod Petter Northug mycket nära hade nog mest besvikna känslor. När Petter gjorde sitt andra OS-fiasko och redan i kvarten hade tre svenskar långt före sig berördes en öm punkt. Nämligen hetsen mellan Northug och Sverige.

Hur den hetsen började påminner om favoritavsnittet av Fawlty Towers nämligen med de tyska gästerna, där man började beröra det känsliga ämnet och John Cleese påstod att tyskarna börjat bråket. Ni invaderade ju Polen.

Jag vet inte om det var vid VM i Oslo som det började. Northug gick baklänges över mållinjen för att demonstrera sin överlägsenhet på stafettens slutsträcka. TV:s Jonas Karlsson trappade upp med att kalla Northug för gris.

Så har det fortsatt, men jag tror fortfarande att det mest är en mediagrej. Kvällspressen tvekar inte. Expressen drar på för fullt och tycker att en hel löpsedel med en efterlysning av Northug är det viktigaste det har dagen efter Northugs skiathlon fiasko. I Norge uppmärksammas att Aftonbladets reporter tyckt att Northug såg bakfull ut i sprinten.

Ole Einar Björndalen har kritiserat svenskarnas agerande, men förstår också bakgrunden. Ole menar att något liknande inte skulle ske bland skidskyttarna. Åtminstone inte de äldre…

Hur media hanterar det hela kan man väl aldrig styra, men nog borde respektive Skidförbund ta upp frågan och återföra allas relationer och mediauttalanden(!) till sportslig nivå. Ansvaret där ligger på det norska vars ledare för petningen aldrig velat trampa sin stjärna på tårna.

Det är inte alla som tar fjantet med en klackspark. För många spär det på de känslor som märkligt nog finns kvar efter våra länders krig för prick 200 år sedan och den sedan följande 91-åriga union. Eller är det färskare komplex som gör sig gällande? Även om grupperna av svensk- eller norskhatare är små tycker jag de är pinsamma.

Jag tycker att Petter varit en trevlig prick de gånger jag talat med honom. Chanserna för en lyckad fredspipa är mycket stora.

Hur det sedan blir med Petters fortsatta OS efter petningen på 15 km återstår att se. Men vi minns hur det lyckades för en ilsken Sixten Jernberg efter petningen på 15 km vid VM 1962. Kanonstafett och guld på 5-milen. Men räcker Petters form för det?

Som resenär i norsk grupp och konsument av norska nyheter är ett par andra kommentarer oundvikliga. Jag tycker att IOK bör komma tillbaka till verkligheten när man fördömde de norska skiddamernas sorgband i skiathlonloppet. Sorgen kan inte styras och aldrig nekas tillträde till de olympiska arenorna. I Vancouver var den för övrigt inne i spelen. Den förolyckade bobåkaren från Georgien hedrades på mera kraftfullt sätt vid invigningen.

Men när det gäller bronskampen i skiathlonloppet står jag på ryssarnas sida. Protesten var befogad, oavsiktligt eller inte så var Johnsrud-Sundby länge inne i ryssens korridor. Visst blev ryssen med det krångliga namnet hindrad.