Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De bor i en bil på stationen

Dragspelaren heter Nikosjor. Kvinnan som tigger heter Rita. De är ett par. Och så är det dottern Petronela och hennes sambo Ionot. De är fattiga, men inte svaga. De är starka och handlingskraftiga, som lämnar allt för att söka ett bättre liv på gator 300 mil hemifrån.

Annons

En blå Seat står på parkeringen vid centralstationen i Östersund. Klockan närmar sig sex på morgonen och vindrutorna är immiga.

Ena bildörren öppnas och ut kommer först en man, och sedan en kvinna. Mannen tittar upp mot skyn och ser en blå himmel.

Han ler i sitt inre och tänker att det kommer att bli en bra dag.

Mannen och kvinnan är gifta. De heter Nikosjor och Rita och de går bort mot stationen, öppnar portarna och går in. I ett av förvaringsskåpen har de en plastpåse med skivad formfranska. Det är frukosten.

Kvar i bilen ligger parets äldsta dotter, Petronela, och hennes sambo, Ionot. De är påbyltade med flera lager vinterkläder för att klara de kyliga nätterna i bilen. De drar sig en timme till.

Dagen är ännu ung, och det är först vid tiotiden deras arbetsdag börjar.

En stund senare kommer jag och Susanne Kvarnlöf och väcker dem. Vi har kommit överens om att träffas vid sju.

– It' s okej, säger Petronela, som är den enda av de fyra som kan lite engelska.

Familjen samlas i väntrummet på stationen för att planera dagen.

Snöovädret de senaste dagarna har gjort det omöjligt för Nikosjor att dra in några pengar till familjen.

– Dragspelet tål inte fukten, säger han på rumänska och dottern Petronela översätter för oss.

Men i dag kommer solen att skina. Då skiner även Nikosjor.

Plötsligt räcker de över en mobiltelefon. En yngre man talar upphetsat på knagglig engelska.

Det är parets äldste son, 24-årige Ionot, som är kvar i Rumänien och försörjer sina tre yngre syskon och en åldrig mormor när föräldrarna och ena systern är i Östersund.

– Jag har möjlighet att köra taxi ibland, och tjänar lite pengar, men det är oerhört svårt för oss romer här i Rumänien. Vi får inga jobb. Det är många som är fattiga i Rumänien, men romer har det värst. Vi är inte värda något.

Ionot säger:

– Jag är kvar här när mina föräldrar är i Sverige och försöker få in pengar till barnens skolgång och sjukvård. Allt kostar här, men hur ska man kunna betala när man inte får några jobb?

Plötsligt tar förbindelsen slut. De fyra på stationen bestämmer sig för hur de ska dela upp sig. Nikosjor och Rita tar centrala stan, de två andra ska sitta vid Lillänge.

En ny tiggardag väntar.

Dragspelaren heter Nikosjor. Kvinnan som tigger heter Rita. De är ett par. Och så är det dottern Petronela och hennes sambo Ionot.

De är fattiga, men inte svaga. De är starka och handlingskraftiga, som lämnar allt för att söka ett bättre liv på gator 300 mil hemifrån.

Fattigdom går att läsa i tänder. Petronela är 23 år och har en femårig dotter i Rumänien. Nu är hon i Östersund med sina föräldrar och sin sambo för att försöka skapa henne en bättre framtid.

När hon ler är det ett fattigdomsleende.

Utan pengar finns ingen möjlighet till skola, sjuk- eller tandvård hemma i Rumänien.

– Om du inte betalar en läkare svarta pengar har du ingen chans att överleva, säger hon.

Romer är extra utsatta. Av ett fattigt rumänskt folk är romer de fattigaste av alla. Utsatta och förnedrade i hemlandet ser de en möjlighet till ett bättre liv i Sverige.

– Det är bättre för oss att åka de 300 milen till Östersund och sitta på gatorna än att leva i Rumänien, säger Petronela.

Kalla nätter i en bil på parkeringen vid stationen, kalla dagar i snöstorm på Östersunds gator, är ett bättre alternativ än att vara i Rumänien.

– De pengar som vi får in går till min dotter Stefani och mina yngre syskon och deras skolgång, säger Petronela.

Klockan är fem i åtta när pappa Nikosjor och de övriga går tillbaka till bilen. De kliver in och åker sakta genom Östersunds gator.

Vid Pingstkyrkans värmestuga på Artillerigränd parkerar de bilen och går in.

Där ska morgonens bönestund precis börja när de fyra går in genom lokalen. Ett antal människor sitter redo att be. En man som heter Tomas börjar. Han ber för oss alla, för de fattiga romerna, för ÖP-folket och för andra.

De fyra sitter vid ett bord och böjer sina huvuden och knäpper händerna när pappa Nikosjor höjer sin röst i bön.

På rumänska ber han för sina anhöriga, vänner och alla som har det fattigt i hemlandet Rumänien. Och så ber han att det ska bli en bra dag på Östersunds gator.

De blandas här med andra utsatta människor. När klockan blir nio dricker de kaffe och äter en pizzabulle som någon vänlig själ skänkt till värmestugan.

Den här marsfredagen är en solig dag. Det är mycket folk i rörelse på Gågatan i centrala staden och vid Systembolagets entré i Lillänge. Pappa Nikosjor sitter på en liten stol vid Kjell och company och spelar ett brett potpurri på låtar. I hans dragspelsväska ligger några spridda mynt och han ler vänligt åt alla människor som går förbi. När han spelar Fågeldansen är det några yngre som genast börjar smådansa. Skrattande går de därifrån.

Utanför entrén till Mittpunkten sitter Rita. Hon sträcker ut sin hand med en liten burk och med sina djupt bruna ögon möter hon andra människors blickar.

– Please, säger hon.

De flesta tittar bort, undviker att fångas av den vädjande blicken, medan andra ler tillbaka. Även ett leende är värt något.

Petronela och Ionot sitter samtidigt i Lillänge. Petronela undrar om vi kommer att vara där länge. Hon tror att förtjänsten kommer att minska om vi håller oss för nära. Hon blir lugn när Susanne säger att hon kommer att stå på håll och filma.

Det är relativt sett många som stannar till och ger en slant, men för Ionot, som sitter vid entrén till Coop är det trögare. Under den tid vi står där är det inte en enda som stannar och ger.

Från tio på förmiddagen tills affärerna stänger vid sex kommer de nu att sitta här. Därefter tillbaka till kvällsbestyren i bilen på stationsparkeringen.

Vid åtta lägger de sig för att få lite sömn.

Petronela visar oss stolt vad hon köpt för dagens lilla förtjänst. Ett par vackra, sommarblommiga skor och byxor i samma blommiga mönster.

– Det är till min dotter, hon gråter i telefonen och vill vara hos oss.

Och när hon visar oss skorna, så ler hon sitt leende igen.

Det där fattigdomsleendet.

Tiggeriet påminner mig om att människor försöker överleva, hur ont livet än gör och hur orättvist det än är. Efter att ha följt familjen några dagar är jag imponerad över deras livsgnista och mod.

Det förtjänar respekt.