Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De försöker överleva hur svårt och orättvist livet än är

Annons

Fattigdom går att läsa i tänder. Petronela är 23 år och har en femårig dotter i Rumänien. Nu är hon i Östersund med sina föräldrar och sin sambo för att försöka skapa henne en bättre framtid.

När hon ler är det ett fattigdomsleende.

Utan pengar finns ingen möjlighet till skola, sjuk- eller tandvård hemma i Rumänien.

– Om du inte betalar en läkare svarta pengar har du ingen chans att överleva, säger hon.

Zigenare är extra utsatta. Av ett fattigt rumänskt folk är zigenare de fattigaste av alla. Utsatta och förnedrade i hemlandet ser de en möjlighet till ett bättre liv i Sverige.

– Det är bättre för oss att åka de 300 milen till Östersund och sitta på gatorna än att leva i Rumänien, säger Petronela.

Kalla nätter i en bil på parkeringen vid stationen, kalla dagar i snöstorm på Östersunds gator, är ett bättre alternativ än att vara i Rumänien.

– De pengar som vi får in går till min dotter Stefani och mina yngre syskon och deras skolgång, säger Petronela.

Klockan är fem i åtta när pappa Nikosjor och de övriga går tillbaka till bilen. De kliver in och åker sakta genom Östersunds gator.

Vid Pingstkyrkans värmestuga på Artillerigränd parkerar de bilen och går in.

Där ska morgonens bönestund precis börja när de fyra går in genom lokalen. Ett antal människor sitter redo att be. En man som heter Tomas börjar. Han ber för oss alla, för de fattiga zigenarna, för ÖP-folket och för andra.

De fyra sitter vid ett bord och böjer sina huvuden och knäpper händerna när pappa Nikosjor höjer sin röst i bön.

På rumänska ber han för sina anhöriga, vänner och alla som har det fattigt i hemlandet Rumänien. Och så ber han att det ska bli en bra dag på Östersunds gator.

De blandas här med andra utsatta människor. När klockan blir nio dricker de kaffe och äter en pizzabulle som någon vänlig själ skänkt till värmestugan.

Den här marsfredagen är en solig dag. Det är mycket folk i rörelse på Gågatan i centrala staden och vid Systembolagets entré i Lillänge. Pappa Nikosjor sitter på en liten stol vid Kjell och company och spelar ett brett potpurri på låtar. I hans dragspelsväska ligger några spridda mynt och han ler vänligt åt alla människor som går förbi. När han spelar Fågeldansen är det några yngre som genast börjar smådansa. Skrattande går de därifrån.

Utanför entrén till Mittpunkten sitter Rita. Hon sträcker ut sin hand med en liten burk och med sina djupt bruna ögon möter hon andra människors blickar.

– Please, säger hon.

De flesta tittar bort, undviker att fångas av den vädjande blicken, medan andra ler tillbaka. Även ett leende är värt något.

Petronela och Ionot sitter samtidigt i Lillänge. Petronela undrar om vi kommer att vara där länge. Hon tror att förtjänsten kommer att minska om vi håller oss för nära. Hon blir lugn när Susanne säger att hon kommer att stå på håll och filma.

Det är relativt sett många som stannar till och ger en slant, men för Ionot, som sitter vid entrén till Coop är det trögare. Under den tid vi står där är det inte en enda som stannar och ger.

Från tio på förmiddagen tills affärerna stänger vid sex kommer de nu att sitta här. Därefter tillbaka till kvällsbestyren i bilen på stationsparkeringen.

Vid åtta lägger de sig för att få lite sömn.

Petronela visar oss stolt vad hon köpt för dagens lilla förtjänst. Ett par vackra, sommarblommiga skor och byxor i samma blommiga mönster.

– Det är till min dotter, hon gråter i telefonen och vill vara hos oss.

Och när hon visar oss skorna, så ler hon sitt leende igen.

Det där fattigdomsleendet.

Tiggeriet påminner mig om att människor försöker överleva, hur ont livet än gör och hur orättvist det än är. Efter att ha följt familjen några dagar är jag imponerad över deras livsgnista och mod.

Det förtjänar respekt.