Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De reser för att få svar om vad som hänt Ruths familj

Kvällen innan tyfonen drabbade hennes hemstad skypade hon med sin familj. Sedan dess har hon inget hört. Nu följer Ruth Cabug fasorna på CSN.

Annons

Så fort hon och Jonas Gabrielsson får tag på en flygbiljett åker de iväg. De har inte hört ett enda ljud från Ruths familj sedan tyfonen med full kraft förstörde hela hennes hemstad Tacloban. Att sitta framför dygnet runt-sändningarna från CSN och se gråtande förtvivlade människor utan att veta någonting, börjar bli outhärdligt.

– Oavsett vad vi får veta känns det bättre att vara där än här, säger Jonas.

Han och Ruth träffades när Ruth hälsade på sina systrar i Örebro. Sedan fyra år tillbaka bor hon och Jonas tillsammans, nu i Krokom. När hon lämnade Filippinerna för att leva i Sverige kom hon direkt från huset i Tacloban där mamma, bror, mostrar och flera andra släktingar bor.

– Vi tittar på teve för att se om vi känner igen huset eller någon, men det gör vi inte, säger Ruth Cabug.

Invånarna i den cirka 200 000 personer stora staden var varnade. Kvällen innan tyfonen drog in över kusten skypade Ruth och Jonas med Ruths systerson och hans familj. Hans fru väntar deras andra barn. De pratade om den väntade stormen. Men ingen förväntade sig kraften, förklarar Ruth och Jonas säger att varningar för orkaner och tsunamis ofta kommer.

– Man bara spikar på några extra bräder, säger han.

Den här gången är förödelsen total. Staden finns inte kvar.

Spillror, bråte, katastrofscener och räddningspersonal som uttalar sig om skadade som behöver hjälp, om plundringar efter det som desperata människor tror är mattransporter och en lång väntan på el och vatten; allt får Ruth Cabug höra via tv-sändningarna.

– Jag har frågat jättemånga vänner i Filippinerna på Facebook om de vet något men ingen vet något alls. Och vi har inte hört något från Tacloban. Mina systrar i Örebro kan inte äta och sova och jag bara gråter, säger hon.

Så fort det bara går åker hon och Jonas så nära Tacloban de kan komma.

– Om man lyckas ta sig in i staden måste man veta att man kan komma ut samma dag. Det finns ju ingen mat eller vatten där, säger Jonas.