Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De sista fjällbönderna dokumenterade i praktverk

– Tystnaden på fjället är nog det allra bästa. Lugnet, friheten och tystnaden. Det är mycket jobb, men fritt.

Annons

Malmöfödda Marianne Karlsson flyttade i slutet av 60-talet från storstaden i Skåne till den ensligt belägna fjällägenheten Blomhöjden. Två gårdar där vägen slutar, fem mil rätt ut i skogen öster om landsvägen mellan Strömsund och Gäddede.

När hon tillfälligt jobbade i närheten hade hon hade träffat Gösta Åström året innan och tycke uppstod.

– Jag och min dotter flyttade upp till Gösta och det har jag aldrig ångrat, skrattar Marianne, som ser väsentligt mycket yngre ut än sina 80 år.

Jämnårige Gösta är femte generationen på Blomhöjden, en fjällbonde som snart inte har några verksamma kollegor kvar.

I veckan släpptes Lars-Olof Hallbergs praktverk "Fjällbondens avsked" (Votum förlag) som skildrar tio av de numera 30-talet fjällägenheter som återstår i landet, bland dem Gösta och Marianne.

För knappt 100 år sedan fanns närmare 500 sådana lägenheter, som enkelt uttryckt är statliga arrenden vars brukare har fri tillgång till jakt, fiske och vedbrand på arrendemarken - i Blomhöjdens fall 2 000 hektar.

Bakgrunden är att det i slutet av 1800-talet fanns ett stort antal olagliga bosättningar ovanför odlingsgränsen, där människor byggt och bosatt sig. I början av 1900-talet löste då staten in markområdena och erbjöd de boende att bli arrendatorer.

– Merparten har haft djur, ofta mjölkkor, idag har man köttdjur ofta kompletterat med får och getter. Bosättningarna har hållit landskapet öppet och är både en enorm resurs och ett kulturarv som jag velat skynda mig att skildra, säger Lars-Olof Hallgren, som tidigare bland annat gett ut en bok om de boende i Lillhärjåbygget i Härjedalen.

För fjällbönderna är som boktiteln antyder ett släkte som riskerar att helt elimineras.

Sju av de tio fjällägenheterna i boken ligger i länet, varav en i Härjedalen och han har besökt samtliga under olika delar av året för at kunna följa livet på gårdarna:

– Inte minst tidigare var villkoren ofta oerhört hårda och myndigheterna ställde dessutom mycket hårda krav på sina arrendatorer, man kan häpna över vad de fick stå ut med, sade Lars-Olof.

Det senare intygade Birger Backlund som arbetat många år vid lantbruksnämnden och då lärt känna systemet väl:

– Jag har läst många handlingar i ämnet och skräckexemplet är nog då en länsstyrelses tjänstemän lade sig i vilken kvinna en av arrendatorerna skulle få bo samman med, det säger mycket om villkoren, berättade han.

Kristina Jonsson vid rennäringsdelegationen i Östersund intygade för sin del att länsstyrelsen idag jobbar stenhårt för att stötta arrendatorerna, även om statsmaktens mål är att avveckla dem och sälja ut fastigheterna:

– Vi är inte särskilt förtjusta i det eftersom gårdarna ofta ligger i skyddsvärda områden och vi förbereder just nu ett förslag om att bevara åtminstone åtta av de 15 lägenheter som finns kvar i länet. Vilka kan vi inte berätta än eftersom ärendet är under beredning.

I länet avsätter staten knappt en miljon för underhåll och andra kostnader till fjällägenheterna, ett belopp som var på att skäras ned ytterligare.

Merparten av arrendatorerna har idag liksom Gösta och Marianne passerat pensionsåldern, även om just de är i full gång trots sina fyllda 80:

– Det är djuren som gör att man orkar upp på morgnarna, brukar en granne säga och kontakten med djuren är verkligen en stor kvalitet, säger Marianne.

De för just nu diskussioner med personer som skulle kunna ta över Blomhöjden på sikt, samtal som dock inte är klara än:

– Det vore fint om gården kan fortsätta leva. Och vi vill verkligen understryka att länsstyrelsen här i länet har ställt upp för oss hela tiden, de har varit toppen, säger Marianne.

De gårdar som skildras i boken är Ljusnedal, Bunnerviken, Edevik, Almdalen, Bågavattnet, Blomhöjden och Leipikvattnet, samt Biellojaure i Västerbotten och Harrok och Luonaslompolo i Norrbotten.