Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De trehundrasextiofyra slagen

Annons

Det går inte att föreställa sig. Trehundrasextiofyra, förbannade, förnedrande dagar om året, slog mamman sina tre små söner. Piskade dem med sladdar, slog dem med kvastar, knivskar dem. År efter år höll det på: Slag efter slag. En enda dag om året slapp pojkarna få stryk, på sina födelsedagar.

Det går inte att föreställa sig: Märkena på kropparna, själarnas sår, de rädda blickarna. En dag fick de ändå nog och hittade en liten smula mod någonstans inuti sig och traskade iväg till polisstationen och anmälde sin mamma.

Hon försvarade sig med att det inte hade hänt. Sa att de bara hittar på, ni vet väl hur barn är, sa hon och skrattade till lite. Men, läkarundersökningarna visade det ingen vill se, ärren, som styrker deras berättelser om ett grovt och utdraget våld. Grov fridskränkning lyder åtalspunkten.

Så här försöker en av sönerna sig på att förklara hur det hela kunde hända: "Mamma blev själv slagen när hon var liten, det är därför som...", hans röst spricker. Han gråter.

Det sociala arvet gör sig ständigt gällande. Den som slår har själv blivit slagen. Den som sviker har själv utsatts för svek. Och aldrig att arvet kan brytas och bytas ut till något annat, bättre. Som att den som älskar själv har blivit älskad. Låter kanske lättare än vad det är.

Arv är som bekant en sak, miljö en annan och vad som är viktigare här kan ingen riktigt veta. Det bästa är förstås om både arv och miljö samspelar så att du och jag och alla andra kan fungera som bra människor i en god värld. Låter kanske lättare än vad det är, det också.

Men vem har sagt att livet är lätt? Om någon mot förmodan skulle tro det, går det bra att fråga de tre sönderslagna pojkarna, någonstans i Västmanland, om hur de tycker att livet är och har varit.

Det går inte att föreställa sig. Svarar de inte. För det är just det de kan.