Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Det är stort att få vara präst

Mitt i flödet av nyheter kring vår tids största kris flimrar en rubrik förbi i tidningen. Rubriken handlar om prästen som kastade kragen och skrev en bok. För vilken gång i ordningen samma typ av nyhet presenteras har vi förlorat räkningen på, men där var den igen.

Vi som skriver är två pensionerade kyrkoherdar som har en helt annan upplevelse av att ha fått vara tjänare i den organisation som kallas Svenska kyrkan. Vi förenas i bakgrund och upplevelsen av hur vi mött och verkat och fortsatt lever i denna kyrkliga gemenskap.

En gång mitt i våra liv fick vi uppleva att vi kallades till uppdraget som präst. Ingen av oss var särskilt ung och vi hade båda erfarenheter av helt andra utbildningar och arbeten sedan tidigare.

I mötet med Svenska kyrkan möttes vi av bekräftelse av vår kallelse som en inledning på en process där kyrkan och vi sa ja till varandra. Vi gav av det som var vårt i utbildningen och kyrkan svarade upp med stöd och uppmuntran under alla dessa år som utbildningen innebar.

Kyrkan gav oss vår första tjänst, den gav oss goda handledare och i vår tjänst har den fortsatt att efter bästa förmåga bära och ge förutsättningar för det som varit vårt uppdrag i ämbetet.

Ingen av oss har någonsin ångrat vårt val. Det finns inget jobb som kan matcha uppdraget att vara präst. Det är i grunden en gåva från Gud men ändå aldrig vår enskilda egendom, och det skiljer ut detta uppdrag från andra i vår omgivning. Vi får vara förvaltare av ett ämbete som i årtusenden följt i apostlarnas spår.

Vi har också fått vara kyrkoherdar. Det är ett uppdrag med en tung baksida som stavas administrativa uppgifter, men det är också en uppgift som gett oss möjligheter att forma församlingsliv, allt från gudstjänster och dess utformning, gruppverksamheter, den lokala organisationen med byggnader och kyrkogårdar.

Vi har haft och får stundom som pensionärer fortfarande finnas för våra medmänniskor som särskilda följeslagare i glädje och sorg, i vardag och helg och inte minst fått möta den unga generationen genom alla konfirmander. Vi har haft och får fortfarande känna att vi får bära förtroende och innersta tankar som ingen annan kan hjälpa människor att bära.

Vi vill bara säga: Det är stort att få vara präst.

Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap! Nej, den är en gemenskap i tron och den har en lång tradition att vara den kyrka som i första hand kallar människor för att skapa förutsättningar för tron på Gud. Det vi lite slarvigt kallar för ”folkkyrkan” är egentligen ett teologiskt uttryck för detta som säger oss att vi var och en utifrån våra egna förutsättningar har en plats att fylla i församlingens liv.

Allt detta och en samhällsutveckling därtill har gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en organisation av människor med allt vad det innebär, därmed sagt att den inte på något sätt är utan fel och brister. Ibland kan det kännas som om allt bristfälligt samlats i denna organisation men det är inte utan anledning som Bibeln liknar oss människor som bräckliga lerkärl. Det är ändå i dessa bräckliga lerkärl Gud väljer att lägga sin skatt.

Att vi som skriver detta förenas i tacksamheten till det som är vår kyrka förhindrar inte att vi också har olika syn på andra saker och att vi också ger uttryck för detta. Kanske vi läser vår Bibel med lite olika glasögon, kanske vi ser lite olika på vad som är organisationens framtid, kanske vi ser lite olika på nattvarden, på dopet, på gudstjänstens utformning, men vi förenas i övertygelsen att vår kyrka behövs och är behövd, kanske mer än på länge.

Man löser aldrig det man upplever som bekymmer och problem genom att stiga åt sidan för att titta på, det gör man bara genom att vara med för att forma det som ska bli framtiden.

Psalm 60

En Fader oss förenar, en herde och en fårahjord,

ett dop som alla renar, ett frälsningens och livets ord,

en röst från tusen munnar, en själ i allas röst,

ett bud som frid förkunnar, en tro med evig tröst,

en kärlek och en längtan och samma mål till sist,

ett slut på allas trängtan, ett liv i Herren Jesus Krist

Håkan Lindström, pensionerad kyrkoherde i Fors och Ragunda pastorat

Lennart Raswill, pensionerad kyrkoherde i Håsjö pastorat

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel