Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Kirurg: Försämringar för sjuksköterskor måste vara en av de sämsta lösningarna

Att kunna rekrytera och behålla kompetenta medarbetare (sjuksköterskor, läkare och undersköterskor) är en stor utmaning för svensk sjukvård. Problemen är uttalade i glesbygd och för Norrland är bemanningsfrågan därför särskilt viktig.

En prioritering av sjukdomar genomfördes i besparingssyfte i Region JH för drygt tio år sedan. Få diagnoser kunde prioriteras bort och de ekonomiska vinsterna blev små. Det är inte förvånande eftersom sjukvården sedan flera år var överbelastad.

Att en diagnos tas bort kan innebära kortare väntetid för övriga patienter, men inte en besparing av personal. Region JH har också genomfört genomlysningar av verksamheterna och arbetat för rätt kompetens vid varje vårdmoment.

Det finns alltså små marginaler till ytterligare verksamhetsförändringar, och eftersom medborgarna är berättigade till vård är alternativet vid kompetensbrist att remittera patienterna till andra regioner. Det är alltid en dyr lösning.

Ett scenario med mer vård utanför regionen skulle kunna innebära en spiral av ytterligare sämre ekonomi och riskera att vara ett första steg till nedmontering av sjukhuset (personalflykt, svårigheter att bedriva utbildning och akutvård och så vidare).

Det är inte jämlikt när ersättningar för obekväm tid försämras, eftersom det drabbar personalen på avdelningarna, men inte dagvård eller administration. Det är heller inte samma förutsättningar på alla avdelningar eftersom vårdtyngden är olika.

Vårdtyngdsmätningar brukar lanseras med flygande fanor, innebära stort merarbete för personalen och sedan begravas i tysthet eftersom resultatet är kontroversiellt – vårdtyngden skiljer sig påtagligt mellan specialiteterna, något som behöver avspeglas i bemanningen.

Vårdavdelningar för kirurgi och urologi är tunga. De är däremot populära som första placering för unga sjuksköterskor eftersom de ger bred erfarenhet, men sedan får tyngden och ansvaret dem att flytta vidare.

Att hela tiden inskola nya sjuksköterskor medför en påtaglig kostnad och är påfrestande för de erfarna sjuksköterskorna som ständigt måste lära upp nya medarbetare. På kirurgen inrättades stöttande ledningssjuksköterskor, men de tjänsterna är nu obesatta eftersom ersättningen försämrats.

Sjuksköterskor har en låg lön i förhållande till samhället i övrigt och med tanke på utbildning och ansvar. Sjuksköterskor som arbetar på avdelningar har dessutom helgarbete. Både ersättningar och scheman har nu ytterligare försämrats på kirurgens vårdavdelningar.

Sjuksköterskor har också få karriärvägar. Specialistsjuksköterskor innebär, förutom att förstärka och förbättra vården, en karriärväg. Förutsättningen är dock att utbildning lönar sig, dels när det gäller arbetsuppgifter, dels lönemässigt.

Även utbildning till avancerad specialistsjuksköterska och forskning innebär möjliga karriärvägar och är positivt för utvecklingen av vården. Forskarutbildningar genomförs i dag främst av läkare med några få sjuksköterskor som modiga pionjärer. Forskande sjuksköterskor behöver bli flera.

I en ekonomisk kris prövas olika lösningar. Nu planeras att införa tre divisioner (det finns många sätt att stycka en elefant) och det kanske är en framgångsmetod, trots att det innebär ytterligare ett chefsled med längre beslutskedjor och trots tidigare negativa erfarenheter från den egna och andra regioner.

Att försämra förutsättningarna för en stabil sjuksköterskebemanning måste däremot vara en av de sämsta lösningarna på både kort och lång sikt för att komma tillrätta med ekonomin.

Ewa Lundgren, pensionerad kirurg

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel